Inte sitt vanliga glada jag

Jag tänker att hon inte har plats att hoppa upp och skuffar bort från kanten, mot mitten av sängen. Inget händer. ”Är du för sömnig, ska jag lyfta dig?” Ja tack. Jag lyfter. Hon skriker. Sedan ligger hon tryckt mot mitt ben och darrar, och jag vet att något är fel. Jag lägger mina händer på henne, långa lugna smekningar, och hon slappnar av. Vred jag henne när jag lyfte? Jag känner försiktigt på henne. Ingen reaktion, hon håller på att somna. Jag somnar om med oro i magen och drömmer mardrömmar.

Kelpan sitter i ett hörn

Klockan är 5.30. Jag vaknar igen av samma ”gnyyy-voff”, nu från ett hörn i rummet. Inte ovanligt att hon blir varm under natten och hoppar ner, men hon brukar inte låta på morgonen? Jag går upp, oron från natten ligger kvar. Hon sätter sig upp, ivrig att komma mig till mötes. Men bakbenen rör sig inte. Jag blir alldeles kall och tänker hysteriskt att ”hon har skadat ryggen, hon kan inte röra sig! Jag borde åkt till akuten redan i natt”. Under några månader har jag börjat vänja mig vid tanken på att gammeltanten snart är borta, men kelpan! Inte kelpan!

Ola lämnar sängen. Jag slänger på mig kläder i rasande fart, på väg till akuten, och säger förtvivlat att något är allvarligt fel. Han fångar upp kelpan i famnen, i en mjuk rörelse. Hon älskar att vara i hans famn och trycker sig intill honom. Han tar ut henne och sätter försiktigt ner henne. Bakdelen svajar, han stöttar. Hon tar ett steg – sedan ett till. Hon rör sig. Hela kroppen. Jag börjar andas igen. Hon är inte förlamad, hon rör sig. Lite säkrare för varje steg. Lättnaden av att hon antagligen inte kommer att dö idag är intensiv.

På väg till veterinären

Försiktigt tar hon sig runt huset. Jag är fortfarande på väg till veterinären, men vill ge henne en ordentlig chans att kissa först så vi tar kopplet och går vår vanliga morgonrunda med sina bestämda toastopp – rutiner är viktiga för kelpan. Och då kommer det. Diarré. Massor av det. Blandat med gas.

Jag har aldrig blivit så glad för skit. Diarré och ont i magen är inget en i övrigt frisk hund dör av. Det här vet jag hur jag ska behandla. För säkerhets skull ringde jag veterinären och gjorde en undersökning via videolänk, blev ytterligare lugnad och fick frågat alla dumma frågor som jag vill fråga trots att jag egentligen vet. Fasta, skonkost i pytteportioner, vätskeersättning vid behov, håll koll om det blir värre, Canikur eller pro-kolin.

Dag tre är allt ok

En hel dag var hon väldigt ynklig, dag två åt hon med samma aptit som vanligt. Dag tre märktes inget av incidenten.

Två saker:

Först och främst se till att ni har en bra försäkring. Nu behövde jag tack och lov inte åka in till veterinären, men det har jag gjort tidigare och det blir väldigt fort väldigt dyrt. Jag har varit i situationen att behöva väga en behandling som inte täcktes av försäkringen mot om vi faktiskt har råd, och där tänker jag aldrig hamna igen.

Och njut av tiden ihop med din hund. Vänta inte med att göra roliga saker, anpassa till nivån ni är på och gör dem nu. Jag har ett stort socialt nät av hundmänniskor, och då och då händer det att unga hundar rycks ifrån oss av saker vi aldrig kunnat förutse. Det är så lätt att tänka ”vi ska bara bli lite bättre på…” eller ”det ska vi göra i framtiden, då har vi tid” och så blir det där roliga aldrig av.

Jag menar inte att man ska gå omkring och vara rädd att något ska hända, utan bara att vi bland glömmer att leva här och nu. Just idag. I detta ögonblicket.

Så gå och klappa lite på din hund, och ge den en helt gratis godisbit bara för att du tycker om den. Just nu om du har möjlighet, annars så snart som möjligt. Njut av ögonblicket. Var här och nu.

Håll svansarna viftande!

/Åsa

Åsa Jakobsson är fotograf med varierande uppdrag och onlinekurser genom KelpiePhoto. Hon är dessutom författare – har tidigare skrivit två hundböcker – och ger under 2018 ut boken KLICK – hundfotografering med glädje på Klickerförlaget. Åsa driver en blogg för planering och hundträning med namnet The Creative Kelpie, är lärare på gymnasienivå i hundkunskap och fotografi och är dessutom instruktör genom Glädjeklick. Åsa tränar sina hundar Midiori, Valle och Mårran i allt som är roligt, och tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad.