Hundar som dörröppnare

Naturligtvis har jag hundarna med på jobbet. De är mina kollegor, mina ”medlärare” i ämnet hundkunskap. De lånas ut till elever som saknar egna hundar när vi tränar praktiska moment, och tränar effektivt eleverna i bra belöningshantering och andra träningsfärdigheter, allt detta ingår i hundkunskap. Det är väldigt skönt för mig att jobba med hundar som jag vet är trygga i miljön, och de är utmärkta läromästare. Gör eleverna rätt så gör hundarna rätt.

Hundkunskap i skolan

Deras viktigaste roll är dock inte som ”träningskompisar”, utan som ”bästa kompisar” när livet känns svårt. Elever med ångest kan gå och sätta sig hos lugna Mårran och klappa på hennes mjuka päls. Hon går ibland upp och lägger sitt huvud tungt i en elevs knä. Då vet jag att den eleven behöver extra stöd just idag. Valle, som jag skämtsamt brukar kalla min ADHD-hund eftersom han har svårt att sortera intryck, tilltalar just elever med ADHD. Han är hoppig och lekig och studsig tills det blir overload i huvudet. Då behöver han skärma av sig i sin tygbur (den saknar framsida så den är som en koja). Att få känna igen sina egna känslor i hur en hund agerar, och få höra att det är okej och inga problem, är ofta en lättnad. Och Midori som alltid är glad och hälsar på sitt översvallande ”hjärt och lungräddning”-sätt (hoppar ivrigt upp i knät och ger intensiv konstgjord andning med mycket tunga) bryter ofta igenom känslor av ensamhet och depression.

Behandla lika

Hur jag behandlar mina hundar är viktigt. Dels tycker eleverna mycket om mina hundar och är måna om att de har det bra, dels tolkar de hur jag behandlar hundar som en indikation på hur jag behandlar människor. Jag vill att mina elever ska känna att det är okej att inte vara perfekt. Okej att göra fel, okej att känna sig annorlunda. Då måste jag behandla mina hundar så – hjälpa dem att göra rätt, skratta åt deras tokigheter. Jag vill också att eleverna ska fortsätta försöka även om det tar emot. Försöka hitta nya lösningar, och se en glädje i att lära sig nytt. Då behöver mina hundar sätta exempel – fortsätta träna trots att det är svårt, och testa nya beteenden för att komma åt det de vill ha.

Hunden öppnar dörrar

Ibland möter jag elever som har svårt att lita på någon. Där blir hundarna tydligare än någon annanstans en dörröppnare. Mina hundar ger aldrig upp. De hälsar lika glatt varje gång de ses. De dömer aldrig. Lite i taget börjar eleven engagera sig (här är det oftast Midori som tar plats eftersom hon är envisast och minst). Helt plötsligt, nästan utan att tänka på det, frågar eleven mig något om någon av mina hundar – och dörren öppnas på glänt.

Ibland tänker jag att det är min viktigaste roll i skolvärlden – inte att vara lärare (även om det är min huvudsyssla), utan att vara där. Någon att prata med. Någon att börja lita på.

Mina hundar öppnar dörren.

Åsa