Hennes Höghet Mårran

Hon har en väldigt soft approach till det mesta nuförtiden, lite ”been there, done that”. Och det har hon ju – inte mycket i hennes liv är nytt. Jag tror att hon är väldigt nöjd med det.

I takt med att hon har blivit äldre så har en del nya utmaningar dykt upp för att allas liv i familjen ska fungera bra. Numera har vi hundlucka så hon kan gå ut och kissa vid alla tider på dygnet utan att behöva väcka någon, hon får äta i lugn och ro med lilla kelpan utvisad i trädgården, hennes korg är extra mjuk och reserverad för bara henne (till Valles förtret – tydligen är hans egen exakt likadana korg helt värdelös), hennes tuggisar är täckta av ett lager kyckling för extra smakfullhet, och när det börjar bli kyligt har hon en varm fleecepyjamas som hon sveps in i.

Charmen med en gammal hund

Jag har till och med lyckats avhålla mig från att tappa humöret efter en timmes enträgna skällande på kvällen för att hon vill ha – VAD? Ingen vet! Men skallen fortsätter. Hon låter som en säl, ganska hes. Jättegulligt säger de som hör något enstaka. Tro mig, efter skall nummer sjuhundrafemtiåtta är det så lagom gulligt… Jag antar att det ingår i charmen med att ha en gammal hund, och det finns ju både volymkontroll på tv:n och öronproppar.

Det enda vi inte riktigt kunnat lösa till allas (någorlunda) belåtenhet är promenaderna.

Det börjar när jag tar kopplena. Jag frågar om hon vill följa med. Kommer hon så är det ”ja”, vänder hon så är det ”nej”. Låter enkelt. Förutom att det som var ett tydligt nej helt plötsligt förvandlas till ett högljutt ”NI GICK UTAN MIG, KOM TILLBAKA!” från altanen när jag och kelparna hunnit cirka 50 meter. Vi vänder och kommer tillbaka, jag frågar igen – ”Oh, nej, jag vill ABSOLUT inte följa med. Jag vill bara inte att ni går…” Så då står jag där med två extremt otåliga kelpar och en gammeltant som vill helt olika saker.

Hennes Höghet Mårran

Vi har hittat ett alternativ som fungerar när husse är hemma – jag och kelparna går i förväg, och hon och husse kommer efter. Hon får då spåra oss, hitta oss, och hämta tillbaka oss. Nöjd tant!

Om hon däremot säger ”ja” till promenaden dyker en räcka nya problemsituationer upp. Innan vi kommer in i skogen går vi cirka 50 meter på landsvägen. Kelparna går numera hyfsat trevligt även när det kör förbi bilar – går ut i vägkanten och försöker inte längre slänga sig ut och stoppa bilen. Hennes Höghet Mårran däremot… Hon går helst MITT på vägen, och här ska inte flyttas in till någon kant! Bilarna existerar inte för henne. När det kommer en bil får jag alltså fysiskt flytta in Hennes Höghet till vägkanten genom att halvt bära henne, samtidigt som jag försöker ha koll på att kelparna håller sig på plats. Nämnde jag att det är en 70-väg? Tur att det är ganska lite trafik, bra sikt och att bilförare på landet är förstående!

Från snigeltempo till jogg

När vi kommer in i skogen blir det uppenbart att mina hundar har helt olika mål med promenaden. Lilla Kelpan vill springa! Valle vill strosa och nosa. Och Tant Mårran vill röra sig i snigeltempo, dissekera varenda grästuva med nosen i minst tio minuter, och när hon känner sig klar helt sonika vända på klacken och gå hem. Tack och lov kan jag ha kelparna lösa, de jagar inte, håller sig inom en 20-meters radie och kommer på inkallning. Tant Mårran kan INTE vara lös, helt plötsligt kan hon få för sig att sätta full fart (nåja, joggingtempo) iväg i någon riktning. Ibland hem. Ibland rätt in i skogen. Vart ska hon? Ingen vet!

Skogen där jag går är inte vidare välbefolkad, under de senaste året kan jag räkna antalet möten på ena handens fingrar. Men det händer! Ibland har vi till och med mött en hund. Och då glömmer hon sin ålder, och hävdar högljutt med hela sin varelse: ”INKRÄKTARE! INKRÄKTARE!” Kanske är det för dessa tillfällen som hon tränar sitt skällande på kvällarna? Kelparna tittar oförstående på henne. Vad gör hon? Den mötande hunden brukar reagera på liknande sätt. Det blir alltså ingen upprörd stämning, ingen som svarar, bara en skällande tant bland ett gäng lätt förvånade hundar…

Väl hemma från promenadens oerhört spännande äventyr somnar hon och sover djupt. Det rycker i tassarna – hon drömmer. Jag funderar över hur lyckligt lottad jag ändå är, som får dela mitt liv med en gammal hund.

/Åsa

Åsa Jakobsson driver Hund Helt Enkelt ihop med Ulrika Högbom, där hon håller kurser både live och online. Hon är fotograf med varierande uppdrag och genom KelpiePhoto. Hon är dessutom författare – har skrivit fyra hundböcker varav Klick – hundfotografering med glädje och Vardagsträning med klicker på Klickerförlaget. Åsa tränar sina hundar Midiori, Valle och Mårran i allt som är roligt, och tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad.