Annons
Annons
Det där med att vara tyst
Jag vet inte hur ni har det med era hundar, men jag har i varje fall två pratglada damer. Stella skäller gärna när hon är lite uppe i varv, Nelly också. Men Stella har lärt sig en sak som Nelly inte kan än. När Stella står uppbunden – utanför affären eller på brukshundsklubben – är hon tyst. Nelly kan däremot mycket väl skälla för full hals.
Häromdagen blev jag så irriterad på gapandet att jag bestämde mig för att göra något åt det. Då finns det två alternativ.
- Det enkla sättet: Lägga Nelly i bilen under tiden. Där skäller hon inte. Funkar bra under årets kalla månader, sedan blir det för varmt.
- Det svåra sättet: Träna bort skällandet.
Jag valde det svåra sättet. Jag band Nelly i staketet på brukshundsklubben och backade ett par meter bort från henne, med ansiktet vänt mot henne. När hon var tyst gick jag tillbaka och gav henne en godis, när hon skällde vände jag ryggen till.
Om hon fortsatte skälla gick jag ytterligare en bit bort, fortfarande med ryggen mot henne. Om hon däremot tystnade vände jag mig mot henne. Fortsatte hon vara tyst gick jag fram och gav henne godis.
Så där höll jag på – fram och tillbaka som en jojo – i ungefär tio minuter. Allt medan andra hundägare (med tysta hundar) lite medlidsamt studerade vad jag höll på med.
Hängde ni med på hur jag gjorde? Alla skall bemöttes med att jag nonchalerade Nelly genom att vända ryggen till och sakta avlägsna mig. Minsta lilla tystnad ledde däremot till att jag först vände mig mot henne och sedan – om hon fortsatte vara tyst – gick fram och belönade henne.
I morgon ska vi till klubben igen. Det ska bli spännande att se om Nelly har fattat galoppen och kan sitta tyst några minuter vid staketet. Då blir det stort korvkalas!
