Dags för första löpet

Häromkvällen ropade maken på mig när jag stod nere i tvättstugan och langade in tvätt. Jag sprang upp och tittade där bak på min valp och jodå, i den vita pälsen syntes ljusrött blod.

Så fort tiden har gått! Jag minns fortfarande det lilla knytet vi hämtade hem från Norge i september, hon som bedårade varenda människa vi mötte och som alltid följde mormor hack i häl  Nu – 7,5 månader gammal – är hon på väg att bli vuxen, samtidigt som hon fortfarande är liten, i varje fall mentalt.

Varje morgon kravlar hon upp med halva kroppen i min säng för att morgonkramas. Hon älskar fortfarande alla sina leksaker, försöker dagligen bjuda upp mormor till lek, faller då och då tillbaka i att ”valpbitas” och gör sig alltid liten och underdånig så fort vi möter andra hundar, oavsett om hon är dubbelt så stor som dem eller ej.

Som tur är har vi inga hanhundar i grannskapet. Men det är ingen garanti för att slippa oväntade besök, det vet jag av egen erfarenhet.

Vår första samojed Ruff var en glad spelevink, alltid sugen på nya äventyr. Detta i kombination med att dottern hade lärt honom öppna dörrar ledde till ett antal rymningar.

En gång letade vi i timmar innan vi till slut hittade honom ihärdigt skällande utanför ytterdörren till ett radhus ett par kilometer från vårt hem. Där satt han och uppvaktade en liten vit tik i höglöp.

Jag minns fortfarande den halvt skräckslagna, halvt lättade blicken vi fick genom köksfönstret från den gamla tanten i radhuset när vi kom farande med kopplet i högsta hugg och släpade i väg Ruff.

Löpdofterna vandrar långa vägar. Så nu gäller det att hålla koll några veckor innan faran är över för den här gången.