Allt var inte bättre förr

När samojedhanen Ruff gjorde entré i vår familj 1994 fick vi lära oss följande: Vi är flockledare och hunden ska underkasta sig vårt ledarskap. Om hunden inte lyder måste vi bli tydligare som ledare. Vi fick lära oss olika sätt att göra detta på; att ta hunden i kragen och läsa paragrafer, lägga hunden på rygg (alfarullning kallades det visst), bita den i örat, kasta skramlande burkar i rumpan på den och inte minst, neja och fya för alla fel den gjorde.

I dag skäms jag över allt vi utsatte stackars Ruff för. Och ändå blev han en underbar hund, alltid vänlig och glad oavsett vilka tokigheter vi än hittade på.

I dag tänker vi helt annorlunda när det gäller inlärning. Vi försöker inte kuva hunden, vi formar den i stället. Och mycket av det som hunden gärna vill göra – nosa på kissfläckar, hälsa på andra hundar, gräva i mullvadshål – låter vi den göra, fast vi kräver en motprestation först och använder kissfläcken, hälsandet och mullvadshålet som belöning för ett korrekt utfört beteende.

Om hunden inte gör som vi säger så betraktar vi inte detta som olydnad eller att hunden jävlas med oss. I stället funderar vi på om övningen kanske var för svår eller om hunden utsattes för alltför stora störningar. Och så gör vi något åt det i stället för att bestraffa den.

Jag (och Stella och Nelly med mig) är otroligt glad över att utvecklingen har gått framåt. Eller vad säger ni?