Om mörker och ljus. Om Arne och Lill. Del 1

Margareta däremot heter Margareta, och hon vet att man inte köper hundar i  julklapp till barn, för hon fick aldrig en som liten. Men att fyrtio år senare köpa en åt sin hund-kära far som drömt om en sen han nekade henne, kändes kittlande kul. Kanske skulle han slå händerna för munnen, hans ögon skulle säkert fuktas och han skulle nog förstå att detta var döttrarnas vis att säga Vi älskar dig på.

Margareta, och systrarna Britta och Eva tingade den sötaste valpen som dessutom var leveransklar i tid till kalaset. Sitta i en presentlåda skulle hon slippa men en glansig rosett i halsbandet fick hon utstå. De valde inte den vildaste av de små, pappa Arne skulle ju ändå fylla sjuttio. Istället enades de om en tik som tog sig fram med kavata steg och såg ut att flina som Madickens lillasyster Elisabeth ni vet. Hon som älskar när det kittlar av bus i maggropen.

När Arne blev kär

Arne och syskonens mor hade separerat strax efter att mellandottern gått ut gymnasiet. De hade tänkt vänta tills den yngsta gjort detsamma men innan dess hann barnen kräva dem på lycka istället för bråk. Så så fick det bli. Trots att Arne ville loss fann han sig bitter, bestulen på familjelivet och fruktande ensamheten efter separationen. Då visste han inte, att han tio år senare, skulle springa samman med Maj-Lill. på en midsommar fest han egentligen inte tänkt gå på. Hon spelade dragspel medan han irriterade sig över allt det högljudda.

Tio år av bitterhet kan göra så med en man. Men medan han muttrade spelade hon envisare och lite rätt i örat på honom. Inte för att provocera eller så. Inte alls. Först surnade han på den gladlynta som musicerade trots att hon saknade redig taktkänsla…sedan hände något. I hjärtat. Det började som en ilning han knappt kände igen. Det var länge sedan sist. Sedan var det… kört. Ni vet hur det är, när kärleken slår ner en som ett skenande godståg. Så blev det för Arne.

Utanför fönstret blommade kaprifolen

Och så var det med den saken. Deras kärlek förändrade dem inte. Inte som människor. För de var perfekta. För varandra. Han surade och hon spelade. Han stagade gärdesgård och muttrade över erosion och hon snurrade ut med kakfat och fläderblomssaft. Han funderade över livssyftet med grannkatten eftersom den bajsade i deras rabatter och hon gladde sig åt gödslet och satte på kaffet.

Blev han alltför tvär lade hon huvudet på sned och tittade på honom från hjärtat. Då blev allt som det skulle vara. Glitter har den effekten. Även på trumpna gamla män. Hans pessimism var aldrig en börda, för när Gevaliat nått magen och han valt livet, då sjöng han med. Ibland till hennes dragspel. Ibland av sig själv. Och utanför köksfönstret blommade kaprifolen.

Så dog Maj-Lis

För Maj-Lill blev det lite av en sport att få honom dit, dit där hans blick också var varm. Där möttes de som två barn, lekkamrater som sprang i kapp, som satt tätt, tisslande och tasslande. De drog på äventyr. Numera var en färd till bingohallen ett lagom äventyr eller en roddtur med ekan som bäst. En gång släpade hon med honom på bowling och Arne vara nära nog på att fastna i ett klot med sina tjocka fingrar.

Och det var verkligen länge sedan någon skrattat så mycket i en bowlinghall som Maj-Lill gjorde när Arne hoppade runt och skrek med klotet runt pekfingret. Det är inte ofta tanter skrikskrattar så att tårarna rinner offentligt. Inte ofta. Så de kanske fick mer uppmärksamhet än Arne var bekväm med. Idag, när Arne minns den gången hade han gärna fastnat i ett klot igen bara för att få höra klangen i all hennes glädje. För kort därefter dog hon. Och ett bra tag därefter fyllde Arne sjuttio.

Och Arne blev aldrig sig lik

Maj-Lill gick stilla, en natt då fullmånen lyste upp himlavalvet så pass att skenet satte sig i hjärtat på den som beskådade det. Troligtvis var det någon i hjärtat som slutligen gjort sitt. Fast alldeles för tidigt. Vrålet kommer aldrig att släppa sovrummets väggar. Det han gav ifrån sig när han vaknade bredvid henne utan att hon var där. Det kommer sitta kvar långt efter att Arne själv gått bort. Han blev sig aldrig lik. För Maj-Lill kom med vinden hans segel nästan gett upp hoppet på. Hon var hans melodi. Nu ekade tystnaden. Visst finns de dagar som han är tacksammare att han haft henne, än ursinnig över att ha förlorat henne. Visst finns det dagar. Men han blev sig aldrig lik.

Vrål från ett bruset hjärta

Livets nyckfullhet gjorde det tänkta valpköpet till ett dilemma för Margareta och systrarna. Varje gång de ställt sig på sin fars trapp med knogarna vilandes mot träet har de tvekat. Slutligen backat undan. Vrålen från husets mage har skrämt. Vrål komna ur ett brustet hjärta. De som river strupen i bitar utan att man bryr sig eller ens märker det, de fulla av vansinne, sorg och fruktan. De vrålen backar de flesta ifrån. Till och med fäders vuxna barn. Om dagarna var det tyst, inte för att Arne klarade livet bättre då, men det var kvällarna som tog honom.

Han pratade inte med sina barn om känslor, inte förr, så inte heller nu. Kanske var det därför de vände om, lämnade honom i drakens gap. Inte bara för att de var rädda. Att gå krävde mod. Alla tre visste att Arne behövde rida ut stormen själv… eller dö. Pressen som kan smyga sig in i omtanke hade kunnat tippa läget. Därför backande de, därför väntade de. Rädda som bara barn kan vara, när en far går sönder.

Mitt i sorgen de döda lamslår sina efterlevande med, ringer en uppfödare till Margareta. Pigg i allmänhet men lite trött på det små var hennes svar när Margareta av vana frågade hur det stod till, hon hörde inte svaret eftersom rädslan för motfrågan dövade. Därför var hon kanske lite för snabb med att föra samtalet vidare, bort från kallprat om mående och döda pappor. Utan att förstå hur hade Margareta plötsligt kommit överens om en tid för överlämning av valpen…!

Den lilla med bus i blicken

När dagen kom agerade hon som i en dimma, en fot framför den andra, ut ur bilen och upp mot uppfödarens dörr, in, ta i hand, dricka kaffe och skriva papper. Sen ställdes transportburen ner framför den långörade skaran. Mamma-tiken nosade först och slickade sen på Margaretas hand. Bakom hennes stod den lilla med bus i blicken och värme i hjärta. Hon var så skör men ändå så stark. De små lurviga benen tågade lika kavata fram som sist, valpen tittade Margareta djupt i ögonen, nästan lite strängt och sen traskade hon rätt in i transportburen. Hon slängde inte ens en blick över bogen. Inte en enda blick.

Bilresan hem gick bra och väl hemma i Häradsbäck möttes Margareta av två gapande systrar. ”Hämtade du henne?!, men… men… vad ska vi göra med na nu?!” Frågan var relevant, för vem ger en förkrossad man, full av vrede och sorg, en skör, namnlös ängel till hund. Vem gör så? Tre uppgivna, rädda döttrar gör så. I hopp om att väcka liv i den man som leende hissat dem mot skyn som små. Och så blev det med den saken. Och uppgiften denna valps liv startar med kan vara hiskligt stor för en liten. Men just den här valpen, var aldrig liten. Inte inombords.

En beslutsam valp

Elisabeth eller vad hon nu heter tvekade aldrig inför sitt uppdrag. Inte för att hon inte hade något val. Inte alls därför. Utan för att hon var den sortens tik som aldrig slänger en blick bakåt. För att hon var den sortens tik som skrämmer långa nätters faror på flykt. Att vara hans vind blev aldrig en belastning för henne. Hon kände melodin hon var ämnad att nynna på lång vägars håll. Så när dagen kom då Arne fyllde 70, tågade valpen än mer beslutsamt in i transportburen. Än mer. Trots att hon snavade ett par gånger på den glansiga rosetten.

Nästa onsdag kommer fortsättningen på berättelsen om Arne och Lill.

Peace out/

Carro, Krutor och Koi