Vi är ett, hundarna och jag

Vi står uppe på ett kalfjäll där spåren är djupt begravda i den tunga nyfallna snön. Hundarna simmar fram i ett hav av snö, allt saknar konturer, inga nyanser finns. Bara vitt och återigen vitt. Han är rutinerad men denna uppgift är honom övermäktig. Vi börjar känna oss besegrade.

Min ledarhund

Men så har jag Knoxville, han är min ledarhund. Men den här dagen är de något i honom som inte stämmer. Han har bett om att inte gå längst fram och springer därför istället längst bak i spannet. Knoxville är den enda som bokstavligt talat kan bestiga de här berget vi står inför. Jag funderar en stund på om jag ska fråga honom om den stora tjänsten. Vet ju att han kommer göra det om jag ber honom, men är de rättvist att fråga? Jag går bak till honom, stryker honom över pannan, viskar att vi behöver honom. Han vet det. Hela hans natur vilar i att vara hjälten, räddaren i nöden, den oumbärliga. Kanske de är just detta som också tynger honom. Jag vet inte.

Våra själar sammanflätade

Jag leder fram honom i spannet, spänner in honom. Knoxville sänker huvudet, känner metodiskt efter med tassarna, använder näsan och sitt väl utvecklade sjätte sinne och hittar igen spåret långt där under, navigerar oss fram med stor skicklighet. Vi hamnar inte utanför spåret igen, varje steg han tar blir rätt. De kräver en enorm koncentration. Nu simmar hundarna inte längre, tassarna når botten och de plöjer fram genom den halvmeter djupa snön i ett metodiskt tempo. Alla jobbar, drar sitt strå till stacken, alla drar en lättnades suck att han är tillbaka där han hör hemma, där han gör oss alla trygga. Det är ett stort ansvar att bära, inte just att finna spåren, utan att bära oss alla på sina axlar. Jag förstår det.

Två timmar idogt arbete senare har vi tagit oss upp. Jag faller på knä framför honom, lägger min panna mot hans, säger tack med både kropp och själ. Vi står så länge, så länge han vill. De här är hans sätt att finna kraft, att få vara nära på riktigt. Våra själar sammanflätade utan slut.

Arbetar i samförstånd

Jag sätter bak honom igen. Ber honom inte om mer. Hans hjältedåd för denna gång är mer än uppfyllt, de vet alla och de andra i spannet tar över, delar på ledaransvaret. De yngre bidrar med outtröttlig geist och de äldre med aldrig sinande uthållighet. De turas om att vara den starka, den som bär oss, väl medvetna om att ingen orkar hela tiden. De är viktigt att ta ansvar men också att vila för att orka sen. Vi tar oss framåt över ett besvärligt berg som inte verkar vilja ha oss där. Vi försöker att inte trotsa det utan blidka det.

De är sex hundar i spannet och alla vet hur viktiga de är, de känner in, lyssnar och anpassar sig. Märker när någon behöver vila, tar på sig mer ansvar, trygga i att när de behöver detsamma så finns det någon annan som tar över. De arbetar i totalt samförstånd utan ett enda ord utbytt.

Vi är ett

Strapatsen vi är ute på är en tävling, 170 kilometer ska vi avverka och det visar sig bli ovanligt tuffa förhållanden. Hundarna vet att det är allvar. Att de inte är ännu en träningstur. Att det är nu de gäller. Ser hur de yngre växer för varje timme och de rutinerade tryggt vilar i sina tidigare erfarenheter. Hur allt blandas till en magisk upplevelse där vi under ett dygn är mer närvarande än någonsin. Ingen mer avgörande än någon annan längre, alla gränser har suddats ut. Den yngstas sprallighet likvärdigt viktig som vår hjältes Knoxvilles jordning. Mitt enda ansvar nu är att ge dem förtroendet, inte blanda mig i. Låta dem få ta all plats. Vi flyger fram i spåren över myr och genom skog. Vi vilar i en självklar och outtalad tillit till varandra. Uppslukade av utmaningen, av varandra. Det är som vi delar blodomlopp, tankar, känslor och hjärtslag. Det finns ingen början eller slut på någon av oss. Vi är ett.

Vi passerar 33 timmar senare mållinjen och förtrollningen är bruten. Omvärlden sipprar in i vår bubbla. Vi omges av applåder, kamerablixtar och uppmärksamhet. Över ett dygn ensamma på fjället tar abrupt slut. Våra blickar möts. Vi har varit med om någonting stort tillsammans. Bundna till varandra på ett sätt bara extrema förhållanden kan skapa. Jag åker hem med samma hundar men ändå är allt för alltid förändrat.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se