Vems hund är det egentligen?

Aussien var tänkt som Tildes mammas tävlingshund. Lydnad, lite bruks och nosework. Komma ut mer, kanske hänga på klubben som förr. Hunden kunde väl heta Zorro. Det spelade väl ingen roll tänkte hon.

Men det gör det i detta fall. Det är inte självklart för alla att den som namnger sammanbinds med hundens själ i en evighet. Men 8 miljoner tibetaner råkar anse det. 8 miljoner tibetaner och Tilde.

Om man frågar mamman i efterhand var det uppenbart från första stund. ”Kom nu mitt lilla traskel” sa Tilde och tog sin nykomna valp i halsbandet och tågade i väg. Valpen följde med högburet huvud och nöjt svajande svans. Så 4-åringen släppte taget om halsbandet och valpen tultade efter. Sen fortsatte det så. Utan koppel och för alltid på något vis.

Tävlinsghund

Zorro blev en helt okej tävlingshund… om Tilde var i närheten. Annars satt han mest och glodde åt bilen, han ville hem. Så för sin mammas skull fick Tilde vara på brukshundsklubben mer än hon tänkt sig. Hon själv var verkligen ingen hundtjej. Hon var en traskeltjej. För sin stormattes skulle tränade Zorro på rutan, apportering och ställande under gång. Repbollen var aldrig belöningen, det var när hans riktiga matte kallade vid passets slut ”Zoooojjjjooo! Hopp och lek mitt lilla traskel”.

Mamman gav slutligen upp på träningen, det blev ändå inte som hon tänkt sig. Men ganska mycket som Tilde tänkt sig. Vissa döttrar vänder vinden dit de behagar, vissa döttrar dirigera om ebb och flod om de behöver det. Vissa döttrar gör inte som det är tänkt, men alltid som det ska vara. Dessa töser får hundar att följa utan att be om det.

Käraste barndomsminne

De rymde hemifrån tillsamman de där två, till grannen med trätofflorna och ner till macken. De tiggde slaktrens hos slaktaren och glass i kiosken medan mamma storhandlade. De skrotade sin första lådbil tillsammans. Varma sommarnätter tältade de vid tomtgränsen mot sjön. En gång rädda Zorro Tildes liv, hon sa det i vilket fall, flera gånger. Så vem vet, det kanske har hänt. När Tilde var åtta blev en pojke kär i henne, de skickade lappar tills de blev ihop. Hon berättade självklart allt för Zorro som i sin tur morrade åt grabben när de träffades vid majbrasan. Därefter gjorde Tilde slut. ”Trasklar ljuger inte om folk” blev hennes livs bästa göra-slut-replik. Hennes mamma oroade sig och frågade till slut om Tilde inte ville leka med sina riktigt vänner. Det var första gången Tilde insåg att hennes mamma var en helt vanlig människa med en ganska liten hjärna.

Vad ett traskel är vet fortfarande ingen. Men en dag viskar en 16 åring ”Sov sött mitt lilla traskel” i ört på en hund som är klar med jordelivet. Hon kommer aldrig att namnge en jycke igen. Vissa saker gör man bara en gång. Han är hennes käraste av barndomsminnen.

På återseende

/Carro, Krutor och Koi