Utskällningar

När vi var hos mormor så skällde jag en gång. Jag brukar inte skälla och alla tycker att det är så fantastiskt. Fast när jag behöver skälla så är det lika bra att ta i ordentligt. Så det gjorde jag när vi var ute och åkte bil vid någon åker och morfar körde och alla andra satt och pratade och då, ute på åkern, såg det ut att vara en jättefarlig stor vit flärp som fladdrade i vinden och den behövde jag skälla på. Morfar höll på att köra ner i diket. Alla blev jätterädda, men sedan var det klart.

Två gånger har jag skällt på några kossor.

Första gången var när jag såg dem på tv. De var jättedumma och gick om kring på en äng och plingade med sina ko-pinglor. Andra gången var bara några veckor senare när jag träffade mormors kossor för första gången. Jag skällde på dem och skulle gå in i hagen till dem och skälla ännu mera, men då muade de tillbaka. Det var lite läskigt. Och samtidigt snuddade jag nosen vid elstängslet. ”JÄTTEDUMMA KOSSOR”, sa jag då. Sedan dröjde det jättelänge innan jag ville prata med dem igen.

RÄTTELSE
Så att inga missuppfattningar ska missuppfattas eller fel ska tas miste på, vill jag också säga att min allra bästa vän i hela världen är Lishunden. Här är en fin bild på henne när hon vaktar allt hemma hos mormor på landet. (Ibland säger hon att hon är en polishund, fast jag tror inte att hon är det på riktigt.)