Tre vinthundar och tre personligheter – Albertines unika flock

Albertine och hennes man Hans Petter bor lantligt utanför Järna, i ett äldre hus med stor inhägnad trädgård. Alldeles intill finns stora skogar och öppna fält. Idealiskt om man har hund med andra ord. Och de har tre. Tidigare fanns även katter och höns här, men just nu är det bara hundarna. Att de skulle vara tre var inte riktigt planerat från början, men älskar man hundar och också har möjlighet att ha dem är det svårt att stå emot. 

I alla fall om man heter Albertine.

Whippeten Isabella, eller Bella som hon kallas, är äldst i trion. Hon är tolv på det trettonde och den som bestämmer i hundflocken. Hon är gärna med och springer med de andra, men inte så länge. Dels är hon en whippet och därmed en sprinter, inte en långdistanslöpare. Dels har åren gått och Bella tycker numera att det räcker med ett eller kanske två snabba varv runt den stora trädgården. Hon är inte längre lika outtröttlig som hon en gång var.

Albertine beskriver Bella som den mest pålitliga i trion. Den hon faktiskt oftast kan ha lös när de går på promenader, eftersom hon är duktig på att hålla sig nära och inte dra i väg. Det är det inte alla whippetar som någonsin blir bra på, men Bella har tränats på det sen start, och det har givit resultat.

Som den whippet hon är, är Bella också en självständig tjej. Hon vill gärna bestämma själv hur nära hon ska vara både andra hundar och människor.

- Vi har en hörnsoffa i vardagsrummet som har blivit hundarnas soffa. Där ligger de ofta och sträcker ut sig alla tre, berättar Albertine. Men helt plötsligt kan Bella hoppa ner och i stället gå upp till övervåningen och lägga sig, där hon får vara mer i fred. Närhet är bra, men i lagom dos.

Springa fort, ligga och mysa där det är varmt och gosigt, vara nära men inte för nära – det är sånt som karakteriserar Bella och de flesta whippetar. Inga knähundar, men ändå varma och mycket inkännande individer.

Det klassiska av- och på-läget, att vilja rusa av sig när man är ute och sedan ligga hoprullad som en liten kringla i soffan hemma, gäller vinthundar generellt. De uppskattar båda delarna lika mycket. Lika fantastiskt som det är att se en vinthund sträcka ut över en äng i hög fart, lika fascinerande är det att se hur tysta och lugna de kan vara inomhus.

När Bella kom till familjen fanns här också en greyhound, Donna. Henne brukade Bella rusa runt i trädgården med så att gräset yrde. På den tiden var det inte bara ett eller två varv som gällde.

Innan Donna lämnade jordelivet för flera år sedan hade galgon Basil kommit hit, så Bella behövde aldrig vara ensamhund. Basils ankomst var inte planerad, men Albertines och hans vägar kom att mötas på ett ödesmättat sätt.

-Jag var på en ridresa i norra Spanien och på gården där jag bodde tog de hand om övergivna hundar. En dag blev Basil lämnad där utanför, troligen av någon som visste att här tog man hand om övergivna hundar. Eftersom han var valp fick han privilegiet att vara på innergården, vilket inte de äldre hundarna fick. Jag blev så kär i Basil och kunde inte sluta tänka på att jag skulle vilja ta med honom hem.

Maken Hans Petter bromsade. De behövde inte en hund till, tyckte han. Men väl hemma i Sverige igen kunde Albertine inte sluta tänka på Basil. Mer och mer kände hon att han skulle till dem, att det var meningen. Så fick det bli, Hans Petter gav vika och Basil fick komma. Långbent, tigerrandig och med ett vänligt sinne.

Bella var sex år då, när Basil kom. Här kom en hund som var ännu snabbare än hon, med längre ben och som kunde hoppa och snurra runt i luften på ett otroligt akrobatiskt sätt. Men Bella är liten och smidig och därmed snabbare än Basil i kurvorna. Han respekterade dessutom från början att det var hon som var äldst och har aldrig försökt mopsa sig mot henne.

-Basil är ju också adopterad och väldigt streetsmart. Han är inte alls dominant. Han har varit på en gård med 25 andra hundar och lärt sig att anpassa sig och hålla sig lite diskret i bakgrunden. Han skulle aldrig starta något bråk med en annan hund, men kommer någon lite mer burdus hund fram till honom händer det att han lyfter lite på läppen för att markera, säger Albertine.

Basil är den mest atletiska av de tre. Han kan springa otroligt fort med de långa benen och dessutom hoppa högt med sin enorma spänst.

-I luften kan han göra som en loop också och vända kroppen i 360 grader, berättar Albertine och skrattar. Han brukar utmana Georg i det här atletiska, de är lite ”partners in crime”. I somras när vi var vid vår stuga i Norge, uppe i fjällen, gav han Georg en blick. Sedan drog de i väg båda två och lyssnade inte alls när vi ropade. Men de kom snart tillbaka, som tur var.

Ordet galgo betyder vinthund på spanska, och galgo espanol är ursprungligen en hetsjakthund som användes till harjakt i Spanien. Vissa använder den fortfarande till jakt på småvilt i Spanien, men i Sverige är det förbjudet, här är den en utpräglad familjehund.

Man brukar beskriva galgon som lugn och levnadsglad, men också lite tillbakadragen. Det är en frisk och sund ras som har många likheter med både greyhound och whippet. Men den är mindre och lättare i kroppen än en greyhound och också mer uthållig tack vare det.

För drygt två år sedan utökades Albertines flock ännu en gång, då med Georg, eller Lill-kungen som han också kallas. En ståtlig borzoi som älskar att kela och gosa. Även om han var en liten valp när han kom, var kroppen redan då stor.

-Jag har fascinerats så mycket av det ståtliga väsen han är, Georg. En borzoi sprider mindfulness, de kommer in i ens liv och säger ”nu tar vi det lugnt”. Georg är väldigt lugn, men det är individuellt. Alla är inte fullt lika lugna som han, säger Albertine.

Det finns inget will-to-please i en borzoi, menar Albertine, däremot är de väldigt kärleksfulla. I det här gänget är det dessutom Basil som främst fostrat Georg, och han har gjort det som en snäll farbror. Överseende och tålmodigt, aldrig aggressivt.

-Man måste möta dem på rätt sätt. Man kan inte fostra en borzoi som man fostrar en schäfer eller en vorster. Man ska vara vänlig och inte skälla på dem kraftfullt. Visst måste man skapa gränser, men de fattar dem fort. Även om de inte alltid följer dem…

Georg är dock väldigt duktig på att lyssna och känna in situationer, säger hon. Häromdagen när de var ute i skogen blev det ett oväntat älgmöte.

-Jag skrek ”stanna!” åt Georg och då frös han till och stannade. Han förstod att det här var något utöver det vanliga.

Majestätisk och självutnämnt centrum av allt, så skulle Albertine vilja beskriva Georg. Det är också därför han fått smeknamnet Lill-Kungen. Trots att han inte är äldste herre i huset, för det är det ju Basil som är.

När den slängige Georg gjorde entré var flockledaren Bella till en början ganska irriterad på honom. Hon sa till honom om han kom för nära när hon gått och lagt sig. Men nu är de bästa vänner. Ofta ligger alla tre i hörnsoffan i vardagsrummet, där det finns gott om plats även för långbenta som vill sträcka ut sig ordentligt.

Alla tre hundarna har jaktinstinkt. Tidigare var det Bella som hade mest av det, säger Albertine. Men nu har hon blivit lite äldre och lugnat sig med det.

-På morgnarna släpper jag ut dem alla tre i vår stora trädgård. Då får de rusa runt på egen hand. Sen brukar det bli en långpromenad vid lunch och en till på eftermiddagen eller kvällen, det beror lite på hur dagen ser ut. Det händer också att de får följa med till stallet.

Hon har övat dem på att gå runt fälten och skogarna och hålla sig lugna trots allt som lockar. Bella är fortfarande den mest pålitliga där, Georg och Basil skulle kunna få för sig att rusa i väg om det skulle hända något. Därför får de oftast gå kopplade.

Men någon brist på att få sträcka ut och springa fort blir det inte i alla fall, tack vare den stora trädgården. Georg och Basil springer varv på varv, till synes outtröttliga. Bella kommer ut och ser efter vad de håller på med. Hon tycks tänka efter lite, sedan hakar hon på ett varv. Men bara ett, det räcker för henne nu för tiden.