Sov gott, älskade hund

Jag tittar bort mot min sambo där han ligger på soffan. Han gråter. Vår fina labradorhane stapplar dit på vingliga ben. Bästis, varför gråter du?

Det skär i mitt hjärta.

Tyke buffar försiktigt på min pojkväns ansikte och börjar slicka bort hans tårar. Då brister det för mig, jag orkar inte se på. Hur säger man hejdå till någon som inte förstår varför man gråter?
De två sover ihop på vardagsrumsmattan den natten. Kanske är Tyke bättre imorgon? Hoppet är det sista som överger oss.

Nästa morgon vill han inte mer. Inte äta. Inte vakna. Inte röra sig. Inte kämpa mera nu.
I över en vecka har vi försökt, gett honom chansen att bli frisk, att få kämpa för att leva. Men… Tyke vill inte mera nu.

Det var efter rutinoperationen, då hans blodfyllda bula på huvudet skulle tömmas och sys ihop, som veterinären gav beskedet om att bulan var en tumör. En stor tumör som spridit sig in mot hjärnan och han kunde inte operera bort hela det stora äcklet. Min pojkvän fick välja där och då om han ville låta sin bästa kompis somna in för gott. Han ringde mig. Jag grät. Han grät. Vi bestämde oss för att vänta, låta honom vakna upp och ge honom chansen att berätta för oss om han ville kämpa. Tumören skickades till Bombay för analys. Kanske var det inte någon aggressiv sort?

Efter operationen har det varit lite upp och ner för Tyke, men han har hela tiden varit mentalt aktiv och svansen har viftat konstant. Han blev bättre. Bulan fylldes åter med blod och det skulle ta ett tag för den att lägga sig –  vi skulle dränera den på blod var tredje dag. Han skulle ha bra dagar och sämre dagar, enligt veterinären. Tyke var pigg, han jagade kokosnötter som vanligt, om än med sämre motorik och lite på sne. Men han var där. Han ville. Även om han trillade lite ibland.
Kanske ville han mest för vår skull.

Efter en vecka fick vi svar. Aggressiv tumör, en ovanlig form.
Tyke blev sämre direkt efter beskedet. Som om han förstod.

Vi tog hem honom till villan den där sista natten. Innan hade han fått bo hemma hos min pojkväns syster på nätterna för att hans hundkompis Wendy inte skulle riva upp såret på hans opererade huvud. Men nu fick de ses igen, hundkompisarna.

Nästa morgon ligger de tillsammans ute i trädgården. Bara för en liten, liten stund går Wendy och lägger sig precis intill Tykes trötta kropp. Hon reser sig sedan upp och lägger en tass på hans huvud som för att få igång honom. Förstår hon? Jag säger till henne att gå där ifrån. Mitt hjärta dunkar, magen kniper och åter igen väller tårarna upp ur mina ögon. Wendy, han vill inte leka mera nu.

Clinton bär in sin hund i bilen och åker iväg. Han och hans bästa vän, ensamma en sista gång. Ett värdigt slut. Inte lida mera nu…

Onsdagen den 11 november klockan 12.15 springer Tyke in i hundhimlen. Sorgen efter honom är stor men minnet av hans glada hundleende kommer för alltid finns med i våra hjärtan.

#fuckcancer