Respekt och mod krävs när hunden ska komma över rädsla

Jag försöker ofta rädda just rädda hundar. Från sina egna rädslor. Det brukar gå. Men inte bara för att jag vill och kan. Inte heller för att husse/matte vill. Hunden måste också vilja, helt själv. Ibland gör jycken inte det. Inte till en början i vilket fall. För rädslor kan kväva all lust att ta sig igenom och ur dem. De kan vara lika övermäktiga som Khaleesis eldsprutande drakar. Det är okej. Och det får ta tid. Det är lite som att vicka på en lös tand. Lite varje dag. Sakta men säkert. Aldrig för snabba ryck, inga tvära tag. Då gör det ont. Och gör det ont ökar rädslorna. Det är meningen att processen ska ta tid. Annars blir resultaten aldrig hållbara.

En byrå gick till attack… eller var det Elvis?!

Som för Sam. Labradoren Sam. Han åkte på en rejäl kyss av ett halt golv och en kompis. Sam och hans vän Elvis lekte ”du kan inte ta mig” leken. Den där då man jagar varandra om vartannat och ibland precis samtidigt så det blir en himla röra. Jyckarna tog i från klospetsarna, rusade utifrån och rakt in i en hall. Sam sladdade till vid underlagsskiftet och drämde bakkärran i en byrå som vacklade till och slog i golvet.

Det gjorde ont, det lät obehagligt, alla kom rusande och allt blev liksom otryggt och läskigt. Rädslan var ett faktum. Sam traumatiserades inte, han blev mest rädd. Men den satt i ändå. Den där nedrans rädslan. Det blev som en mur i Sam, kring hjärtat. Vindbryggan hissade han snabbt upp så fort trampdynorna nuddade något halt eller om han fick syn på Elvis…

Tunga svärd fäller eldsprutande drakar

Det är svårt att bara släppa rädslor. Man måste bli lite vän med dem först. Och acceptera dem genom att förstå sig själv. Muren, ett fullt normalt gensvar på något läskigt man varit med om, den är okej. Och sedan, om behovet finns, och bara om och först då, kan man pröva att hitta sin egen vilja att bli kvitt dem. Det är tungt att dra svärd mot eldsprutande drakar. Så är det med den saken.

Undantryckta rädslor är inte upplösta

Sams rädsla löste vi inte genom att dra ut honom på hallgolvet och bedyra hur ofarligt det var. Orden faller platt när hjärtat slår i 180 och växelspaken har fastnar i backläge. Vi kan heller inte locka och pocka med kyckling. Om vi förför hunden in i en situation den inte är redo att hantera, går vi över huvudet på hundens känsloliv. Vi pressar två motivationssystem: rädsla och hunger att duellera.

Vinner rädslan framstår du som lockar som oförstående som bäst och opålitlig som värst. Vinner hungern är inte rädslan upplöst. Den kycklingsugna hunden har bara tryckt undan sin rädsla, sin sanning och gett sig ut på hal is. Troligtvis kommer den undantryckta känslan inte kunna hålla sig. För sådana är rädslor. De kommer komma fram och shit då är det inte bra om det är glatt under tassarna.

Att vara rädd är en naturlig respons på just smärta, fysisk som psykisk. Det är en självbevarelsedrift. Ibland är de befogade, ibland behövs de, ibland är de i vägen. Jag tycker det är bäst att respektera dem. Och invänta hundens egen vilja att besegra dem. Sen bör vi inte be hunden slåss mot eldsprutande drakar det första vi gör. Det blir så dålig stämning då. En liten ödla räcker bra som start.

Grundträning: börja med ödlan

I Sams fall var steg 1 att åtgärda den fysiska smärtan, fysioterapi gjorde susen. Sen respekterade vi rädslan och la ut en halksäker matta i hallen. Hundpolaren Elvis hade Sam inte vågat umgås med sen olyckan. Han hade blivit läskig han med. Vi ringde Elvis och bekantskapen återupptogs på helt andra platser än i hala hallar. Det gick bättre då. För egentligen var Sam inte rädd för sin vän, inte på riktigt.

När detta var kirrat tränade vi kroppskontroll, på ostadiga underlag som inte var hala (vi mötte ödlan, inte draken), soffkuddar på hög balanserade vi på. Vi utmanade tassar på glatta underlag utomhus, stockar, elskåp och lyktstolpar. Tass-duttandet blev en rolig lek. Sedan stod skridsko-träning på schemat. Ett par ugnsplåtar lajjade vi med. Tass på var kriteriet.

Att veta vad som sker i någon annans hjärta

Vid det här laget var Sam säker på sin sak. Men ibland, bara ibland, gjorde han vad han trodde vi förväntade oss. För att vara oss till lags. Fast han egentligen inte vågade. Det är svårt. Att veta vad som sker i någon annans hjärta. Ibland är det en känsla. Ibland ser man det i själens spegel. Ja det syntes i hans ögon. Och när han gjorde så fick vi backa bandet. Två steg fram och ett tillbaka. För rädslor funkar så. De går inte att övervinna för någon annans skull. Och det går inte att lura sig själv igenom dem. Bråttom och rädslor trivs inte ihop. Har du en rädd hund i följe, påminn då tålamodet om att det enda som är konstant är utveckling.

När vi kommit över dessa hinder i processen raggade vi upp en lite lagom stor drake, vi lade ut en laminatskiva och en gammal plåtdörr på träningsplan. Sam travade studsande och skeptiskt runt dem likt en boxare som läser av sin motståndare. Sedan lade han upp en tass på dörren, bara en, men det räckte bra – för precis i det ögonblicket kom beröm och kyckling. För kyckling kan man ge, efter att hunden vågat. Då förstärks modet. Och mod behövs om man ska ge sig i kast med drakar.

En vacker dag… och aldrig innan dess

En solskensstrålande dag var det dags för den stora draken, hallgolvet. Grundträningen vad gjord. Sams självförtroende hade fått sig den boost det behövde. Rädslan hade luckrats upp då muren hackats ner. Vi rullade undan hallmattan. Lets goooo!! vrålade labradoren i övermod och sänkte sedan ner ena trampdynan på hallgolvet som om det vore gjort av glödhett kol. Jag och matte behövde inte säga så mycket, det liksom sjöng i rummet ändå, av stolthet och glädje. Mest Sams egen. För vi andra tvekade aldrig på att han skulle greja det. Det var mest Sam själv som inte riktigt trodde det.

Det är fint det där. Att möta sina rädslor. För det kräver stort mod. Och det är rent att försöka leva utan dem. I sanning.

/Carro, Krutor och Koi

Save