Rätt beslut kan slita ett hjärta itu

Rätt beslut kan slita ett hjärta itu

Det kliade igen. Och igen väntade han tills han var ensam innan han drog baksidan av tröjmudden mot ögonlocken. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Tillfredsställelsen i att stilla det envisa krypandet under huden var tillfällig. Klådan skulle komma tillbaka och pocka på Matteos uppmärksamhet allt mer frenetiskt. Johanna, hans mamma, fångade honom när han försökte lirka sig förbi henne mellan badrummet och köket. Hon tog ett stadigt men kärleksfullt tag om sexåringens haka, styrde hans ansikte mot sitt. Vände och vred. ”Du är så där röd runt ögonen igen…” konstaterade hon med delad dos förundran och oro i rösten. Sedan slog hon ner blicken. Han hann se det. I ögonvrån såg han också Loke, familjens labrador studsade förbi på väg mot leksakskorgen med plyschdjur och tuggben. Det var som om alla visste. Alla utom Loke. Ingen ville prata om det. Ingen ville lägga vad som kändes som ett dödsbesked på bordet. Tystnaden tog över. Tystnaden och klådan.

Allergiutredning

När bara hans nattlampa lös på övervåningen kunde Matteo ibland höra hur mamma och pappa Patrik viska över tekopparna därnere. De pratade om allergiutredningar och omplacering… saker Matteo verkligen inte ville vara orsak till. Verkligen inte. Ibland försökte han undvika Loke. Pojken gick omvägar och knöt handen i fickan istället för att klappa. Men labben älskade lillhusse. Hundens nos puffade sig envist in under Matteos armbåge i hopp om kel. Och han ville ligga nära. Varje kväll gjorde sig Loke lång i den lilla sängen bredvid sin människobror. Jätte lång, för att hinna slicka godnatt på näsan innan matte kommenderade ner honom till fotändan igen. Och Matteo älskade sin hund. Åh som han älskade sin hund. Så att det sjöng i bröstet när de sprang ikapp på ängen bortom radhuset. I skolan tecknade han Loke i skrivboken, han tänkte på honom på rasterna när han inte hittade någon att leka med och på hemvägen från fritids sparkade benen rastlöst mot sätet när de närmade sig hemmet. Matteo skyndade sig alltid ur bilen för att hinna först till ytterdörren. På andra sidan gjorde Loke detsamma.

Att skaffa hund

Matteo och Patrik hade tjatat i vad som kändes som åratal. Men det var nog bara i en månad egentligen. Mamma var förvånansvärt lättövertalad i hundfrågan. Efter ett teatraliska ”Ja men okej då om ni tjatar!” drog hon snabbt fram en färdigställd lista över labradoruppfödare. Det kändes inte spontant om ni frågar hennes man. Att skaffa hund blev ett familjeprojekt som fyllde huset med en ny sorts kärlek, förväntan och skratt. De läste på tillsammans, lärde sig nya saker ihop. De hälsade på hos uppfödare och diskuterade livligt i bilen på vägen hem. Slutligen var det dags att välja valp. Valet gav föräldrarna utan tvekan till sin son. Matteo kände sig så hedrad att tårarna rann. Det var en stor sak. Större än någon sak han någonsin gjort. Större sak än sexåringar brukar få bestämma om. Han tog uppgiften på större allvar än de flesta ens kan förstå om ni frågar honom själv. Flera gånger sedan världens-största-beslutsfattardag har mamma och pappa tackat Mateo för hans kloka val. För han lyckades välja världens bästa hund.

Hundallergi som är sekundär

Kliandet kom inte med en gång, det tog ett tag konstigt nog. Läkaren som slutligen utredde Matteos allergi menade att hans hund-allergi var sekundär och i själva verket effekten av en så kallad korsallergi. Huvudsakligen var Matteo allergisk mot björkpollen. Och eftersom Loke kom till familjen Ahlgren på hösten fanns det ingen orsak för Matteos kropp att motsäga sig hundens hudavlagringar. Inte förrän våren kom. När björkarna blommade i maj. Då. Först då när Loke  redan hunnit bli en kär familjemedlem och nio månader gammal. Först då. Johanna och Patrik visste att Matteo var allergisk mot björk men att det kunde aktivera en hundallergi hade de ingen aning om. Läkaren förklarade för den nedstämd trion: ”Det är inte helt ovanligt att allergier uppkommer efter ett tag. Jag förstår att detta är jätte jobbig för er som nyblivna hundägare, speciellt när allt gått så bra så länge.”, ”Det kan bli så här. Det är inte ditt fel.” Det sista upprepande doktorn samtidigt som han tittade så djupt in i Matteos dimmiga ögon att han nådde hans hjärta: ”Det är inte ditt fel.”.

Alla vill ha Loke

”Kan du operera mig eller nått?” blev sexåringens desperata motfråga ”…med knivar om det behövs…”. Patriks haka slutade bara darra för att han slutligen lät tårarna komma. Johanna försäkrade sin son om att det inte var hans fel och att han verkligen inte fick opereras. ”Det kan bli så här precis som doktorn sa. Det gör ingenting, älskling” fick Patrik fram, ”Vi kan prova med en annan hund, eller en ödla…” Det sista tog han tillbaka efter att ha mött sin sons blick. Inge ville ha en ödla. Eller en annan hund. Alla ville ha Loke. Även om Matteos föräldrar försökte dölja det sista för sin son. Som om det skulle lindra hans samvetsskval.

Rätt beslut kan slita ett hjärta itu

Efter dagen hos doktorn mumlade inte Malin och Patrik om kvällarna längre. De googlade. Halva nätterna googlade de. Akupunktur, homeopati, örter och salvor, hyposensibilisering och immunterapi. Men slutligen tog rädslan att prova och misslyckas över. Tänk om inget hjälpte ändå. Tänk om de försökte bara för att återigen stå på ruta igen ett med en förkrossad son med än mer på sina små axlar. Beslutet var fattat. Alla dagar i veckan prioriterade de rätt. För riktiga föräldrar väljer alltid sina barn. Ögonblickligen och alltid. Det finns inget annat. Men de rätta besluten kan ändå slita i strupen och riva i hjärtat att fatta.

Ingen Blocket-hund

Loke blev ingen Blocket-hund ”…omplaceras på grund av allergi”. Nej, Matteo valde själv sin hund och vägrade att låta någon annan lösa hans väns sorti. När Patrik meddelade att han och mamma beslutat att Loke skulle omplaceras skrek pojken först rakt ut, inte av trots, inte av motstånd, utan av smärta. Sedan grät han. All tröst föll platt. Han grät tills han inte orkade gråta mer, han vilade bara för att kunna gråta allt det sista som ändå inte ville ta slut. Flera dagar senare kom han uttömd, men kavat, med den enda lösningen han ansåg vara rätt i allt som var fel. Loke skulle hem till sin mamma.

All kraft

Och klok nog var uppfödaren att förstå att ett nej inte var ett alternativ. Klok nog. Det var kanske inte så svårt när en rödflammig, allergisk och söndergråten lillhusse stod i hennes port med en hund som på sätt och vis fortfarande var hennes, men alltid skulle vara hans. ”Du får hälsa på honom när du vill…” var det sista hon sa till Matteo. Han sa ingenting. För när man tvingas lämna sin bror finns inga ord. All kraft krävs för att vända ryggen till och gå. All kraft.

Vill du veta mer:

Tikar mindre allergiframkallande än hanhundar