Poängen är kärleken

Tro det eller ej, men jag står i kön till Coop och har en konversation med en medmänniska om hennes hund. En hund hon för ett par månader sedan fick ta bort. Men det är inte poängen. Poängen är kärleken. Poängen är alltid kärleken.

Jag packar ner eko-varorna medan hon betalar för sina. Vi slår följe till bilarna. Bådas bakluckor står på vid gavel, gallerklädda kombi-bagage. I hennes känns det tomt, bara en av två hundar är på plats. Hon berättar om hur det sista hon tänkte, innan han somnade in, var om han förstod hur mycket hon älskade honom.

Innan han somnande in

Jag frågar om hon sa det till honom och hon nickar, stirrar stint på sina Lundhagskängor. Hon blinkar till ett par extra gånger, biter tag i underläppen, försöker stoppa en flodvåg. Tror du han förstod? frågar hon försiktigt efter ett tag. Alla dagar i veckan, blir mitt svar, för det syns på dig. Ord spelar ingen roll. För kärlek behöver inte formuleras i ord. Kärlek kan själens speglar aldrig dölja. Jag tror våra hundar ser det på oss, när vi ser på dem, att vi älskar dem innerligt.

Kärleken till hundar

Artgränsen hindrar inte sådana krafter. Jag tycker det är mäktigt. Hon håller med. Jag säger att jag beundrar henne för att hon vågade älska så mycket så att det gör så ont som det gör nu. Men hon hävdar igen att hon inte vågade, det var bara omöjligt att hålla honom på avstånd. När hennes man kom hem med valpen för 12 år sen hade hon försökt hålla honom på avstånd i början, för det hade gjort så ont när hennes förra jycke förolyckades. Men det gick inte. Han bara slank in, rakt in i hennes ovilliga hjärta. Han hade kanske bestämt sig för det innan hon. Det spelar egentligen ingen roll. Det gör det aldrig. Inte i efterhand.

Peace and Love!

/Carro, Krutor och Koi