Övningen ”dirigenten”

Saaben rör sig trots att motorn strypts och däcken stillnat. Nosen som trycks mot bakrutan är inte större än en pingisboll, ändå ser rörelsen ut att börja där. Han må vara liten, men orange japaner kan flytta Saabar i sidled. Om de vill. Och bara då. Jag beundrar det principfasta och egensinniga. Det är vackert. Och helt klart är karaktärsdragen utmanande i ett husdjur levande i ett mänsklig samhälle. Oftast tycker jag det sistnämnda är ett större problem än hunden. Speciellt när en liten asiat med spetskompetens, integritet, driv och stolthet står framför mig. Speciellt då.

Mycket till hund

Ur Saaben kliver en man, ingen japan, en vanlig Adam. Han tar mig hårt i hand av vana, trots att styrkan runnit ur honom för ett halvår sen. För ett halvår sedan blev hans hund, Hirako, ett rent helvete att ha att göra med. I alla fall om ni frågar husse. Och min utredning bekräftar slutsatsen. Hunden är snabb, skarp, maxad och mycket. Han är full av humor och bryr sig inte om någon skrattar. Han drar skämten för sin egen skull. Han väntar inte på direktiv, agerar utan att be om lov.

Han är inte obstinat, kaxig eller bråkig. Han är inte stressad och han lider inte av ”psykologisk ohälsa”. Han är bara som Laleh. Sångerskan ni vet. Den vackra iranskan med magi i rösten, hon vars debutalbum fick Cornelis Vreeswijks ande att lysa som en fullmåne. Hirako är som hon. Stark, skör. Vacker, vild och fri. När skivbolagen står på rad kan han bäst själv. Han producerar sitt eget debutalbum oavsett vad de lockar med. Han är sin egen dirigent och lär sig Cubase om det krävs. Grammisarna kommer att hagla. Han tvivlar aldrig på den saken.

Vara hund i ett mänskligt samhälle

Men nu är inte Hirako en genialisk musikbegåvning ämnad att erövra världen med sitt unika sound och i individualismens anda. Han är en hund. Det är första delen av hans problem. Laleh har en kalejdoskop av tonarter hon behärskar med laserprecision. Hirako är mest ett kalejdoskop. Laser grejen, not so much. Det kan bli så när en hund trycks in i ett mänskligt samhälle som inte behöver hans talang. Det är andra delen av hans problem. Men det är fortfarande och verkligen inte han som är problemet. Det tycker vare sig jag, Hirako eller Laleh… Adam är inte så säker. Än.

Så vi snackar shiba. Länge. Och sedan pratar vi om Hirako, ännu längre. Jag förklarar att hans hund måste få vinna sina grammisar på sitt vis. Efter att orden ekat ut och kaffetermosen tömts och husse kliat sig glesskäggig landar han i en kompromissad målbild. Han behöver inte dirigera allt då resignerar han, men han vill gärna bakgrunds doa i refrängen åtminstone. När den skiftningen sker. Exakt när husse bottnar i det, då slakar kopplet och Laleh, jag menar Hirako, kommer och sätter sig på parkbänken bredvid Adam. Bredvid. På bänken.

Verkligen inte vid hans fötter. Vi skrattar lite åt det. Jag och husse. Inte Hirako. Tydligen inget skämt ur hans perspektiv. ”Nej han tittar inte ner mer, nä han tittar upp mot himlen”…. (mest på fåglar) och nynnar på ”Bara få va mig sjääääÄÄÄÄÄääälv! Ba ba baa få va mig själv…”. Jag trummar takten i träbordet och hoppas på att husse ska stämma in i refrängen, men han hör inte japanens sång riktigt än. Hirako märker att jag håller takten. Det är det viktigaste just nu.

Hirako tar för sig och vi följer med

Efter en stunds ”Ba ba baaa få va mig själv” och trummande blir husses förvirrade blick mitt startskott. Jag förslår att vi provar ”Dirigenten”,  en övning jag myntat. Ibland kan vi få vara våra hundars dirigenter, om vi först låter dem vara sin egen och sedan vår. Därefter kan de tänka sig bli dirigerade av oss. Den ordningen är ryggraden i övningen. Därför släpper vi lös samurajen i hägnet. Han far iväg så att gräs och grus sprätter. Det sistnämnda lite i husses glasögon.

Hirako flyger fritt och är som vackrast utan ram. Vi tittar på och jag ger mig inte förrän husse slutar notera ”fel beteenden” (som stenade glasögon och sånt) och istället ser allt det vackra. Sedan engagerar vi oss hjärtligt och ärligt (inte plast, inte påhittat) i allt Hirako tar sig för. Ökar han takten gör vi detsamma, nosar han slår vi på vår sniff-frekvensen och böjer oss mot marken. Biter han i en pinne hittar vi egna att göra detsamma med. Husse vägrar att stoppa sin i munnen. Han har lite att jobba med. Spejar Hirako mot vägen och gör sig redo att jaga bilarna som passerar, gör vi detsamma. Jagar Hirako bilarna, gör jag detsamma.

Hundens problem hittat

Som sagt, Adam har lite att jobba med. När han inte vill skälla på en förbipasserande med dramatenvagn blir jag och Hirako besvikna. Inte arga. Än. Men när han ropar ”Hej!” till dramaten-tanten jättemycket för glatt och så pass högt att han överröstar våra allvarliga skall… Vem vaktar i glad ton?! En puckskalle. Jag börjar se vari hundens problem ligger. Så jag och Hirako lägger tio stela sekunder på att stirra på husse, som en magister från sextiotalet hade gjort på en elev från nittiotalet som inte insett att han rest tillbaka i tiden och därför tyckte att ”Var är rökrutan?!” var en relevant fråga, lite så ni vet, först förundrad och sedan jävligt förbannad, tills Adam tystnar. Sedan försöker vi accepterar honom för den han är. Jätte svårt.

Efter allt det pinsamma (enligt husse), som hör till grundträningen i Dirigenten, sätter sig den orange asiaten och stirrar på oss med förundran. Den klassiska hundtränaren i mig vill ropa ”Bra” och håva upp en godis eller leksak. Men vargen i mig säger något annat. Jag lyssnar alltid på vargar. Så jag vänder om och skenar mot en fågel. Den lyfter och kvar står jag och ser den blänga från skyn. Vid min sida står en japan. Med iver i blicken. Han får en godis och ett leendet. Leendet tar han, godisen spottar han ut likt en raggare fräser ut en gammal snus. Sedan flinar han. Vi garvar åt samma sak nu.

Enade i samförstånd

En bit bort står Adam dubbelvikt och skrattar han med. Men åt oss. Jag anstränger mig för att inte möta Hirakos blick, för jag vet att den mellan oss kommer bli den mellan två jätte jämngamla syskon (säg sex och åtta år), som tycker att deras mamma är som en magister från sextiotalet för att de inte får spela padda och äta tre burkar vitamin-gummibjörnar till frukost som ändå borde vara nyttiga. Lite så ni vet. Först uppror, resignation och sedan enade i samförstånd över att mamman är en puckskalle. ”Ska jag syssla med det där?!” får Adam fram. ”Ja, till en början…” blir mitt svar och ett: ”Vill du köra på Lalehs debutalbum eller vill du vara en frustrerad dirigent ingen bry sig om?” får honom att testa.

Så han gör som vilken desperat man, utan vettiga lösningar på sina problem gör, han följer sin hund hack i häl och gör saker han verkligen inte är bekväm med, men på riktigt vill vara del av. För att han ser att det funkar. Han är inte dummare än så Adam, trots att jag och Hirako kanske försökte övertyga honom om just den saken bara för en stund sedan. Efter att Adam följt Hirako tills hunden är nöjd och upplever samspel, smyger Adam iväg, ökar takten, stannar. Hirako följer.

Husse och hund byter roller

”Vad ska jag göra nu?” Husse slänger frågan åt mitt håll utan att bryta magin med sin hund. ”Nosa på stenen där Koi kissade tidigare eller jaga en fågel.” Han tittar på mig som om jag sagt: ”Ät avföring och slakta ett spädbarn.” Ändå nosar han på stenen. Och Hirako följer hans initiativ. Efter nosandet slänger husse en snabb blick åt vänster (han har hajat) och när Hirako gör detsamma belönas han, husse alltså. Adam skiftar sitt fokus igen, Hirako med. Slutligen smyger de på hundar som passerar, inspekterar grästuvor, gömmer sig bakom stora eken när en ilsk gubbe går förbi. Sedan byter de roller. ”Din tur” säger Adam spontant och Hirako dirigera husse.

0/100 blir till 30/70 och sen 50/50. När jämställt samarbete uppnåtts lade vi enkelt in kriterier i samspelet; sitt innan övergångsställe, kom på ”Hit!” och slakt koppel vid hundmöten. Den biten var aldrig problemet, det är det sällan. Att få Hirako att vilja, var svårare. För hundar som han behöver en jäkligt bra anledning. Vi behöver visa att vi förstår det som är viktigt för dem. När vi förstått det måste vi på riktigt, från hjärtat, bry oss om det, dela deras passion. Sedan behöver vi våga följa. För att få förtroendet att leda. Och sedan kan vi tramsa runt med vår ”vardagslydnad” som är viktig för oss men oftast irrelevant för våra hundar tills dess att vi gjort den relevant. Lite så ni vet.

På återseende/

Carro, Krutor och Koi