Magiska mammor

Jag har gjort detta i tolv år inser jag, räknar snabbt i huvudet – det blir 12 valpkullar. Men de har inte på något sätt mist sin magi. Inte ens lite grann har det blivit slentrian. Det är sådana urkrafter som inte går att värja sig emot, omöjligt att vänja sig vid. Det är lika hänförande, trollbindande och magiskt varenda gång. Det är nytt liv vi pratar om. Liv som mammor likt tysta superhjältar ska leverera till jorden för att sen vårda och beskydda.

Mammor är egna fenomen. Mammor har tillgång till superkrafter väl dolda för andra. Vi snackar urkrafter från ställen vi inte trodde fanns.

Nybliven mamma

Khaleesi som den nyblivna mamman heter, lägger sig till rätta efter över ett dygns hårt arbete. Hon är trött men inte slagen, hon är fortfarande stark som en oxe. Hon har åtta små liv tätt intill sig och sover tungt.

Mammor kommer i många former. Så fullkomligt olika men samtidigt precis likadana. De finns lika många uppfostringssätt som tikar och ingen är den andra lik. Alla unika i sitt sätt att vara mamma. Att få ta del av dessa personliga handlag och deras relationer till sina valpar är inget mindre än en ynnest.

Nebraska

Nebraska är en svartvit tik som är den gamla sortens hardcore med hög integritet. Hon beklagar sig aldrig, hon bryter ben men klagar inte. Hon slår sig men reser sig, hon är ständigt på väg någonstans.  För de är så man gör. Man tar sig metodiskt framåt i livet. Hon stannar sällan och känner efter, varken fysiskt eller psykiskt. Det finns inte en tillstymmelse av mjäkighet hos henne. Hon är född ensam tjej i en syskonskara med bara pojkar. Hon har från dag ett fått stå på sig.

När hon fick valpar skedde ingen större personlighetsförändring, men efter ett långt och mödosamt förlossningsarbete så kickade alla hormoner in och hon gjorde helt och riktigt allt som förväntades av henne. Hon diade dem, tvättade dem, pysslade om dem som pep och lämnade aldrig lådan mer än för att kissa. Nu hade den här tjejen med stor integritet, som levt ett obekymrat liv, som alltid haft upptåg i blicken och en självständighet och beslutsamhet, bara jämförbar med Jeanne d’Arcs, helt plötsligt en för henne helt onaturlig roll.

Hormoner och instinkter

Nu fanns sju små krävande varelser som kröp överallt på henne, som inte alls förstår att man håller respektabelt avstånd utan istället ogenerat klättrar rakt över ansiktet på henne och där ska hon nu bara ligga helt stilla. För det var vad både hormonerna och instinkten sa åt henne. En ganska stor inre konflikt med andra ord.

Första morgonen vaknade jag av att hon morrade dovt, jag sover bredvid lådan och kikar över kanten. Då har Nebraska alla sju valpar mellan framtassarna, strävande upp mot hennes ansikte. Hon visste inte vilket ben hon skulle stå på. Ångesten i blicken på henne var uppenbar. Detta var i konflikt med så mycket som var HON att hon inte visste ut från in. Jag själv kan förstå den känslan, då jag aldrig sett mig som en ”mamma” och när min dotter föddes blev jag en, över en natt. En mindre påföljande identitetskris inte mindre än fullt normalt när man ska navigera in i en roll som inte bara är ny utan också känns främmande för ens personlighet.

Identitetskris

Nebraska morrade på dem, för det var det enda sättet hon kunde uttrycka sig på under omständigheterna. Hon ville egentligen inte förflytta sig från situationen. Där låg också just den stora inre konflikten. Hon visste att det var fel att bli arg på dem, fel att skada dem. Inte bara fel, utan även någonting hon absolut inte ville göra. Så vad gör jag, frågade hon mig ärligt och uppriktigt med blicken.

Jag är alltid nära tiken och hennes valpar den första veckan, för att stötta, övervaka och finns där. Med Nebraska blev den här tiden än mer intensiv då hon så tacksamt och törstande tog emot mitt stöd.  Tillsammans redde vi ut det och hon fixade uppgiften galant med mitt tysta stöd. Hon växte in i rollen och även om hon inte blev någon bullmamma så blev hon en helt underbar förälder.

Hennes valpar fick en kärleksfull uppväxt. Men här bakades inga bullar, istället lärde de sig hoppa av små klippor och simma över forsande vatten. De ”curlades” knappast och fick istället gott om skinn på näsan.

Tjuvparning

Eftersom Nebraska hade en sådan omvälvande upplevelse under valparnas första levnadsveckor var planen att hon skulle slippa ha flera valpar och jag hade inte tänkt ta henne i avel igen. Men hon ordnade med en egen tjuvparning och kullen som följde blev en helt ny upplevelse för henne. Nu var hon redan en mamma och erfarenheten gjorde henne trygg i situationen från start. Hon var dock aldrig någon pjoskande förälder som lindade in sina valpar i bomull. Hon fortsatte uppfostra dem till tuffa små kopior av henne själv. Precis som det ska vara.

Det finns inget rätt eller fel i en föräldraroll så länge man i första rummet alltid ser till sina barns bästa. Hemma hos oss finns valpar uppfostrade av allt från äventyrerskor, bullmammor och akademiker – alla positivt präglade av just sin mammas speciella handlag.

Mammor är fantastiska.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se