Lösa förbindelser eller riktiga vänner?

Förra inlägget handlade om berikning. Det finns flera sorters berikning för hund. Just social berikning är något vi hundägare ibland kan vara överambitiöst bra på. Vi är måna om våra hundar, vi värnar om deras arv, respekterar deras arttillhörighet. Ibland till den grad att vi ger dem varje given möjlighet att ”snacka hund” med andra hundar. Men det kan bli för mycket.

Märkbar opposition eller tyst motstånd

Att ränna i hundrastgårdar titt som tätt och låta hunden leka med allt och alla kan stressa. Är ni ett givet gäng som regelbundet ses kommer hundarna med tiden lära känna varandra och förhoppningsvis ha ett trevligt utbyte av varandra. Men kom ihåg att alla inte gillar alla. Även hundar har personkemi.

Den utåtagerande kommer låta det hela bli märkbart, eventuellt opponera sig mot någon specifik hund som inte faller den i smaken. En mer introvert hund kanske bara springer, och springer, och springer. Vi kan misstolka det som lek … Men tittar vi noggrant ser vi att det handlar om något helt annat. En flykt, ett avledande, ett försök att slippa närkontakt.

Lösa förbindelser kan vara stressande. Outtalade krav från sin medmänniska att ”leka av sig” kan hunden försöka hunden uppfylla, men är det i hundens intresse?

Hundsnack kräver yta

Ställ dig frågan Är hundarna kompatibla? när din hund ska träffa nya hundkompisar. ”Ska träffa” skriver jag, för det bästa är att göra detta förebyggande och inte medan din hund försöker krångla sig ur greppet på en hysterisk foxterrier som bara älskar att jaga just cockerspaniels. Om hundarna känns kompatibla, samspelta och intresserade av varandra på håll, så kanske de kan släppas ihop. Gör då så, men på långt avstånd ifrån varandra, så de har yta att samtala på. Trånga utrymmen hämmar hundars kommunikation, då yta krävs för att samtliga signaler ska komma till sin rätt.

Obs! Hundar bör umgås lösa och utan halsband/sele. Av säkerhetsskäl.

På någons bekostnad?

Utvärdera sedan om de gillar varandras umgänge. Sällskapar de på fler sätt än konstant brottning eller hetsig jakt/lek? Övergår tuppandet till avslappnat häng? Nosas det, travas det rygg i rygg, spejas det tillsammans, skojas det på håll med lekinviter och små tafatt ansatser? Sker leken på någons bekostnad? Ta in den burdusa jycken och håll kvar, och kolla: Vad gör filbunken? Kommer hon fram och ber om mer umgänge eller strosar hon lättad vidare på egen hand?

Lek eller stress…?

Det är inget fel på hundrastgårdar. Däremot kan de nyttjas felaktigt. Och på så vis fyllas av stress och konflikter. Maniskt springande, hetsigt brottande, tungor ner till knäna, hysteriskt viftande svansar och uppspärrade ögon är inte umgänge – det är stress. Sådant ”umgänge” håller jag mina hundar ifrån. För vad lär de sig? Vad tar de med sig för energier? Vad får de för slags utlopp – eller vems utlopp blir de utsatta för?

Hundar är individer. De har olika preferenser och olika behov. En hundindivid kan behöva sina timmar i hundrastgården medan en annan skyr dem som pesten. Du känner din egen hund bäst. Men ta inte för givet att allt umgänge är bra umgänge. Se hundens kamrater ur hundens perspektiv.

Jag tror absolut att hundar behöver artfränder. De behöver umgås med andra hundar. Men inte med vilka hundar som helst, närsomhelst, hur som helst. Nej, några få, väl utvalda vänner berikar livet mer än flertalet ytliga bekanta.

Peace out!

/Carro, Koi och Krutor