Länge leve unghunden!

Han rusar förbi mig med en blick som hör pyromaner som springer ifrån sina skogsbränder till. Fyra-åringar som får syn på lejonet Leo på Leos lekland vet vad jag menar. Takten tassarna slår mot gruset ökar när han är i jämnhöjd med pappa Sune. Han drar in svansen, skenar förbi och slänger en utmaning över bogen mot farsan. Sune aka Gandalf är upptagen, inbjudan nekas med en fnysning och en bortvänd blick. Koi däremot tar rygg på ynglingen, han rusar i kapp utan ansträngning och Storm förlänger steget, slickar öronen i nacken och tjuter av glädje över att få vara haren i leken. De buffas i sidled, munhuggs i farten och rullar slutligen ner i ett dike för att brottas klart.

Under tiden blir jag, Sune och Krutor ståendes på den soldränkta grusvägen som ormlikt slingrar sig genom den vackra tallskogen. Vi njuter av fågelsången, värmen och våren. Mest njuter jag av unghundens livskraft. Hans iver och kreativitet, hans mod, nyfikenhet och humor. Hans utmanande ådra, vigör och spontanitet. Kvaliteter jag tycker vi borde bevara i våra ljuva hundar så länge det bara går, utan att för den delen neka dem vuxenlivet.

Gubb- och tanthundarna

Hundar växer upp snabb. På ett par år är de fysiskt fullvuxna, lite beroende på ras. Inte långt därefter hinner den psykiska utvecklingen ikapp dem. Beroende på levnadsmiljö och livsyfte mognar de sedan sakta in i en alltmer allvarlig vuxenroll. Självklart finns det individer som tuggar itu valphalsbandet och trycket plommonstopet tillrätta långt innan de är torra bakom hängöronen. Som min Krutor. De lillgamla. Gubb- och tanthundarna som ställer de stora frågorna innan sin första födelsedag. De som artikulerar grammatiskt korrekta skall, helt utan den förberedande fasen av osammanhängande bjäbb med läspning. Och sedan har vi hundarna som likt den rappande farmorn i filmen Bröllopssångaren som fullständigt skiter i att de fyllt tvåsiffrigt. I andra hundar (om vi bortser från dessa undantag) kan vi försöka bevara unghundens pälsglans så länge det går. För jag tror att det är hälsofrämjande att ha lite tivoli i blodet och en propellerkeps på sned. Att söka blåljus och pressa gränserna håller hjärtat i trim.

Kreativitet i balans

Hundar är till sin natur problemlösare. När de ställs inför hinder scannar de läget, tänker strategiskt och försöker hitta lösningar. Det krävs mod att våga testa, ha fel, testa igen och kanske lösa det. Att lyckas bygger självförtroende. Och till skillnad från vargen löser inte hundar sina dilemman enbart med hjälp av artfränder. Jyckar söker människans samarbete när läget är knivigt. Ställ därför din hund inför lätta och svårare knepigheter och låt honom reda ut det själv, kanske med hjälp av dig men bara ibland. Googla problemlösning och mental aktivering för hund så finner du inspirerande upplägg att testa.

Unghundar sysslar med vardaglig problemlösning och frågeställningar konstant och kan därför vara rätt enerverande: ”Hur öppnar man dörren?”, ”Kan jag snatta från bordet?”, ”Kan jag få husse att gå ut med mig om jag biter i hallmattan?”, ”Hur smakar en padda?”, ”Kan jag kalla in matte genom att gnyyyyyy ashögt och oavbrutet?”, ”Kommer de att kalla in mig om jag typ gömmer mig bakom en buske super lång bort super länge?”, ”Vad finns bakom panelen?”, ”Vad gör grannhunden om jag hotar honom till livet lite?” För att mogna behöver man testa saker, bara så kan man få erfarenheter och bli klok. För att hålla sig ung i sinnet behöver man fortsättningsvis våga testa saker.

Försök att se tjusningen i ynglingens kreativitet. Gå med och inte emot när det är lämpligt. Tillåt det som kan tillåtas. När det inte lämpar sig stoppar du självklart hunden på ett trevligt och tydligt sätt, men det i sig löser ingenting mer än där och då. Den långsiktiga lösningen ligger i att rikta in kreativiteten mot mental aktivering du godkänt.

Förstärk nyfikenhet

När unghunden nyfiket sätter nosen i vädret, fängslas av en fjärils rörelsemönster, blickar mot horisonten eller ner i en jordhåla, får syn på en pudel, förbryllas av ett läte… spinn på det. Häng på, utforska, gå på upptäcktsfärd, gräv en grop, följ ett flygfä, fnissa åt en bichon och lystra efter syrsor. Låt din hunds nyfikenhet inspirera dig till att se på omvärlden genom jyckens ögon, öron och nos. Ett äventyr spunnet ur nyfikenhet i veckan gör själen gott. Och ju mer vi hänger på, desto lättare är det att få hunden att hänga med oss, när vi behöver välja väg. Skapa en schysst balans mellan att följa och leda. Och se till att det finns orsak att vara nyfiken på vad just du sysslar med. Äg din unghunds intressen och vinn hans drivkraft.

Maximera mod

Beundra hunden när han/hon vågar sig på ett jättehopp över bäcken, går uppför gallertrappan, simmar mot pinnen i sjön. Gör vågen när den osäkra jycken vågar ta för sig. Kampa med din fyrbenta vän och låt han/hon vinna. Spring i kapp, gör dig stor.  ”Nu….kommer…jag…och…tar ….DIG!!!” Och när hunden käftar emot vänder du på jaktleken och låter ynglingen dra efter dig, lubba iväg med svansen mellan benen. Ställ dig bakom en dörr när hunden inte ser på, piiiiip till! När du hör tassarna komma smygande hoppar du fram (lite lagom läskigt) och efter att fyra ben lyft från marken med ett flin kommer hunden söka revansch och jaga efter dig. Då är det din tur att hoppa jämfota och rusa iväg. Låt hunden utmana sina rädslor, vinna och gå därifrån kartig. Självklart individanpassar du det psykologiska trycket och eftergiften leken kräver. Jycken ska byggas upp, inte brytas ner.

Höj humorn 

Skratta tillsammans. När Storm drar förbi med bus i blicken får han mig att le och han vet om det. Hans flams drar igång oss alla. Hans livslust höjer vår. Effekten han har på oss förstärker hans busiga sida, hans glädje och entusiasm. Jag fullkomligt älskar när han får syn på mig och lyser upp, drar upp överläppen och blottar tandraden, tok-flinar. Det är alltid ett startskott på skratt, kel och härligheter. När skrattar din hund? När bjuder han upp till dans? Förstärk det genom att delta, följ jyckens initiativ till lek och hyss, kel och tumult. Ge hunden cred för att han höjer stämningen, då matar du clownen inom.

Sporra spontanitet och bejaka intressen

På mina unghundskurser lägger vi fokus på utlopp… sedan impulskontroll och först därefter passivitet. Kronologin är den enda rätta för mig. Det är det enda som andas harmoni. Det är jätteviktigt att inte lägga för mycket krut på det ena eller det andra. Ofta läggs fokus på passivitet och lugn när man har en vildsint cowboy till unghund i kopplet. Och oavsett om hunden är stressad eller understimulerad så är utlopp, avreaktion innan lugn, det enda som är sant för mig. En försynt, tyst typ vill jag självklart sporra till mer spontanitet ibland genom att låta hundens impuls vara startskottet på min aktivitet. ”Bra idé, jag är på!” är en bra belöning på en initiativtagare.

Våga även förstärka spontanitet i vildingen. Det är hans natur. Hylla de intressen han visar sig ha genom att bejaka dem när han visar dem. Det innebär inte att kasta sig över en katt tillsammans eller tugga sönder ett förbipasserande cykeldäck ihop. Välj så klar när du tycker att din hunds spontana handlingar är värda att belönas. Exempel följ ett spår ihop, lämna datorn och spela boll om hunden kommer dreglandes med den. Eller scenariot när familjen sitter i vårsolen och fikar…i timmar… och jycken far förbi med en pinne i munnen och ett äventyr i blicken. Res dig, hoppa studsmatta! Stå inte bara bredvid och le. ”Du och jag Alfred, du och jag…” Emil hänger hellre med bonddrängen Alfred och lyssnar på honom framför Alma och Anton alla dagar i veckan. Tänk på det, ur ett hundperspektiv. Tänk på det.

Växla upp vigören

Ett ungt sinne skapar rörelser, frigörande rörelser som frisätter känslor, som främjar spänst, vitalitet, som stretchar muskler och kittlar kondisen. Ett äldre sinne gör motsatsen. Så spring i kapp, höjdhoppa över stockar och balansera på stenar, åla in bland snåren och klättra i berg. Gå över, under, runt parkbänkarna istället för förbi, gå slalom mellan parkerade bilar, balansera på trottoarkanten, göm godis på elskåp och sträck på er. Barn och unghundar går balansgång, tar hoppsa-steg och tempo-växlar beroende på vad som motiverar dem framåt eller bakåt. Gör så. Det är friskt. Gå inte monotont samma steglängd på trista vägar (samma underlag) med hörlurarna i öronen (avstängd) och koppelöglan slött i handen. Ta ut svängarna, var påkopplad, ta in omgivningen och var spontan, lite då och då.

Alla blir vi äldre. Det finns något fint i det. Jag vill inte motsätta mig den progressionen i våra hundar, jag vill bara låta den ljuva ungdomens vildsinthet leva kvar så länge den vill.

På återseende/

Carro, Krutor och Koi