Känslor är hundars vägvisare

Känslor i gungning … Som vågor kring ett skepp på stormande hav under svår sjögång. Vågor som måste få leva rövare, stånga skrovet och uppgivna återförenas med vattenmassorna för att kunna ebba ut. Att våga låta känslor ha sin gilla gång, det är viktigt känner jag. För oss, så väl som för våra hundar. Men sällan tillåter vi hundar att ha tillgång till hela sitt känsloregister. Ilska är en känsla många bävar för att deras hundar ska visa. Jag försöker i stället välkomna den. Likt andra känslor är den bjuden ombord.

En del tror inte att hundar har känslor och en del är nog de som inte levt med hund på lika villkor. En maktfullkomlighet i ett samliv tystar ofta en aktör i relationen. Och därmed även dennes känsloliv. Så väljer man att leva med sin hund på så vis, då förstår jag om man inte upplevt hundars rika känsloliv. Trist.

Jag tror …

Jag tror mig veta att hundar har känslor och massor av dem. Olika hundpersonligheter har olika benägenhet att vilja vara olika mycket i olika känslolägen. Än mer tror jag att en hunds erfarenheter påverkar den viljan. Jag tror mig veta att hundars känsloliv direkt påverkar deras välbefinnande och jag tror även att hundars känslor gör sig påminda även om de försöker bortse från dem om husse/matte ber dem ignorera vågorna inom dem. Det är precis då, i de stunder när känslor försöks tryckas undan till ävja, som de i stället växer sig än starkare och otyglade. Jag kan till och med sträcka mig till att påstå att det finns en risk i att be våra hundar nonchalera sina känslor. En stor risk!

Möt inte en morrning med en tillsägelse – förstå

Jag menar dock inte att vi ska låta hundar hugga vilt omkring sig, göra utfall och utgör en fara i samhället. NEJ, Nej, nej! NEJ! Jag vill att hundar med otyglade känslor får balans i sitt känsloliv, får hjälp. I stället för att deras människor försöker täppa till utbrotten i stunden och tro att de är lösningen i längden. I stället för att möta en morrning med tillsägelse bör förståelse tas till. Vi måste alltid ta ansvar som målsmän för de rovdjur vi ber kunna hantera livet i ett mänskoorienterat samhälle. Och det innebär att förstå, måna om och lära oss att hantera hundars känslor, deras anledning till känslan och samspelet mellan dem och andra hundars agerande.

Känslor bör inte förbjudas utan få vara hundens vägvisare i livet. Lär vi oss tolka hundars känsloyttringar kan de visa oss hur vi bör hantera och träna hunden. En lyft överläpp behöver inte ses som dåligt uppförande utan i stället få vara den signal den faktiskt är. Ett tecken på rädsla, osäkerhet, frustration eller ilska. Information till oss hundägare att förstå, agera på och hantera, där och då … Men helst förebygga att det uppstår.

Ett dränkt förnuft

Bakom emotioner finns val, beslut att fatta kring handlingsmönster. Nu kommer vi till känsla och förnuft … Två parhästar som vi vill ha i harmoni. Men ibland är de varandras motpoler. Och det i sig är inte problemet, det är bara ett symptom på en orsak. Att förnuftet smiter ut genom bakdörren vid blixtförälskelse är inget nytt, förståelsen och ett snett leende bjuder omgivningen på. Samma oförnuft är nog vanligt vid andra ”blixt”-känslor, typ blixtilska.

Äg det!

Och just blixtilskna hundar bör vara kopplade och under kontroll, men inte tuktade. Det ger tilltäppta känslor, sådana som riskerar att svämma in över relingen och dränka förnuftet ombord. Då blir det svårt för hundar att handla rent. Då kommer ”oprovocerade” bett, utfall, attacker. Sådant stör oss människor. Men om vi orsakar tilltäppningen, så orsakar vi kaoset som följer. Äg det! Råd bot på roten, inte blasten.

Peace out!

/Carro, Koi & Krutor