Hundars välfärd kan se väldigt olika ut

Här andas man hund och det är svårt att inte bli rörd av de fokus, värde och plats hunden har i nästan allas hjärta i Alaska. Den är en kulturskatt och för många lika värderad som guldet de vaskar fram.

Under min resa postade jag en del bilder i sociala medier och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. För oss i Sverige är de ovant att se hundar på kätting, utan hundgård och kanske framför allt mängden hundar uppställda på rad. Precis det som mina bilder uppvisade och de kan nog kännas lite i motsats till det jag först beskrev. Hunden som en kulturskatt. Men allt är kanske inte som ögat först vill tro.

Otillåtet i Sverige

I Sverige är de inte tillåtet att hålla hund på de sättet. De ska ha en hundgård. Det är någonting vi ska vara stolta över och att jag har fått så många reaktioner ser jag som positivt. Att man engagerar sig och brinner för hundars välfärd värmer gott i hjärtat. För mig är djuretiken ryggraden i allt jag gör och det visar sig här att det är många som delar det engagemanget med mig.

Resan, och mina hundmöten på den, har startat en del funderingar i mig kring välfärd och hur man definierar den. Jag vill gärna berätta lite mera om de kennlar jag besökt, min uppfattning av dem och hundhållningen.

Hårt arbetande slädhund

De här är hundar som arbetar hårt mer eller mindre året om. De är svårt att greppa vilka enorma arbetsnarkomaner dessa hundar är. Och hur de fullkomligt och tveklöst älskar att springa. De gör det inte för att man ber dem om det. De gör det för att de inte kan leva utan det. Det är en viktigt grund att försöka förstå. Att inte ge dem möjlighet att springa vore som att be Zlatan inte spela fotboll.

De arbetar året om, men med hänsyn till temperatur. Under augusti–april ligger de i hårdträning. De är i sådan fysisk form att till och med NASA har intresserat sig för dem och forskat kring deras faktiskt fysiska fenomen. Det borde inte vara möjligt att ha den fysisk de har – de borde vara en fysisk omöjlighet. Borde vara. Men är inte.

Slädhund i kätting

Men de här hundarna arbetar inte bara, de får också bada, simma, leka och rusa i stora inhägnader. De spenderar oerhört mycket tid tillsammans med sina människor där de får mycket kärlek, omvårdnad och massage. Deras fysisk byggs upp genom noga avvägda träningsplaner tillsammans med sina förare och genomsyras av en enorm respekt för deras prestationer. Det är ett 100 procent samarbete mellan hund och förare som skapar framgångarna. Det är just detta samarbete som de flesta förare är mest intresserade av. Det kommer genom goda relationer och goda relationer kommer från tid spenderad tillsammans.

Det är det här samarbetet som göder deras motivation och inspirerar dem. Framgångar i tävlingsspåret blir sekundärt och endast en bonus. Tiden hunden spenderar på kättingen är reserverad för vila och inget annat. Där slappar de och spanar ut över kenneln, muskler får återhämtning, kroppen får vila. De kisar mot solen och njuter uppenbart av livet. Avkopplingen hos hundarna är uppenbar och alla är trygga och tillfreds på ett sätt jag sällan får se här i Sverige.

På dessa kennlar arbetar en hel stab med människor på heltid med att ta hand om hundarna och se till deras bästa. När man pratar med dem (som ofta själva kör hundspann eller fungerar som handlers till dem som kör) så finns så mycket kärlek till hundarna. De känner dem innan och utantill, på sätt jag bara kan önska att jag hade möjlighet att göra! Det är inspirerande att höra dem berätta om alla små egenheter varje hund har, äventyren de delat och respekten de har för hundarna. Detta är människor som passionerat älskar hundar.

Inte alltid som det ser ut

Allt detta framkommer inte när man bara ser bilder på hundar på kätting, så därför kändes de viktigt att få berätta det. Att allt kanske inte alltid är som de först ser ut. Givetvis finns de kennlar som missköter sina hundar, sådana som man får ont i magen av att se. Men min upplevelse är att majoriteten inte är så, att normen är en helt annan. Det är lätt att låta ett fåtal kennlar skapa en missvisande bild av en hel nations goda djuretik. Det är synd tycker jag.

Sedan så kanske de är så att hundarna har de bättre i en hundgård. Jag själv har lagt ned oerhört mycket tid och stora summor pengar på att bygga stora hundgårdar fyllda med berikning – för att jag tycker de känns bra och viktigt att mina hundar bor så. Men ska jag vara helt ärlig, så vet jag inte om de nödvändigtvis är lyckligare än dessa hundar jag mött i Alaska? Välfärd kommer i många olika format och jag tror i grund och botten handlar de om att få känna sig älskad, blir respekterad och få sina behov tillgodosedda. Något jag inte tvivlar på att dessa duktiga kennlar klarar av att leverera.

Välfärd kommer i många former

Jag är oavsett glad att vi har de djurskyddslagarna vi har i Sverige, att vi ställer krav på hundägare och tar ansvar för våra hundar. Det är något vi ska vara stolta över. Vi ska bevara den höga standard vi har, vi ska vara tacksamma för ett bra djurskydd med duktiga djurskyddsinspektörer som är våra fyrbenta samhällsmedborgare röster.

Jag tror dock att välfärd kommer i många former och det är lätt att glömma det. Det är lätt att döma innan man känner till helheten och då kanske man till och med går miste om en möjlighet att lära sig något nytt eller se världen ur ett annat perspektiv.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se

Vill du läsa fler blogginlägg av Sandra?

Om konsten av frivillighet

Hur vet man när det är dags?

Urkraft