Har du frågat hunden?

En sån hund behöver få fundera ut om livet är värt att leva först. Det här blir känsligt åt alla håll och kanter. Kan vi veta om hon känner såhär? Kan vi låta en hund somna in för att den är deprimerad? Är det etiskt korrekt? Är det etiskt korrekt att låta den fortsätta leva? Men vi valde att lämna alla dessa frågor hän och bestämde oss för att låta henne själv få tala om på bästa sätt, genom att visa oss.

Skapade fullkomlig trygghet

Det var början på en spännande resa i ett annorlunda sätt att rehabilitera en hund. Vi började utan träningsplan och metoder. Vi lät henne vara. Skapade en fullkomligt trygg bubbla där det inte fanns en enda förväntan på att hon skulle prestera, bli ”bättre” eller göra några framsteg. Vårt enda mål var att hon skulle känna sig trygg. Sakta började hon landa i bubblan och en liten livsgnista visade sig vara där. Den kom sig inte av en massa aktiviteter vi gjorde i försök att få henne att bli glad. Den kom inifrån henne, som ett resultat av andhålet vi skapat till henne. En magisk upplevelse att få ta del av!

Under året som gick styrde hon träningen helt själv. Vi gick enbart på hennes tecken på att hon var redo att ta nästa steg. Att hon ville, att hon var nyfiken, att hon var villig helt enkelt.

Vad är ”vanlig” träning?

Processen med den här hunden har varit väldigt intressant och väckt många tankar kring rehabilitering av hundar, men även bara ”vanlig” hundträning. Inser hur ofta vi tågar på i tron att det är så HÄR man löser utfallsproblem, såhär man sysselsätter en hund och så vidare. Där vi sedan har metoder och manualer och ibland kanske glömmer att checka av med hunden om den är med på banan. Det är lätt att ”gå upp i huvudet” när man tränar hund och glömma bort att känna efter med magen. Luta sig blint mot träningsplanens alla noggrant uträknade steg.

Missförstå mig rätt, det är inte så att man behöver den här kunskapen om metoder och träningsplaner för att kunna hjälpa hunden. Men ibland tror jag vi faller för snabbt in i lösning och målar ut långa strategier och glömmer titta på hunden. Lyssna på den. Den kanske först och främst bara vill vara ifred och inte göra en endaste sak. Den kanske behöver långa skogspromenader och försiktiga strykningar på ryggen innan den somnar. Kanske det som gör den allra tryggast är när du sjunger barnvisor. Men hur tar man reda på allt detta? Jag tror man ger sig tid att våga prova. Att våga stoppa och känna efter. Lyssna och se.

Mallar och snabba lösningar

Det är lätt att här dra liknelser till hur vårt samhälle i mångt och mycket ser ut idag, där vi söker färdiga mallar och snabba lösningar. Spelar ingen roll om vi ska få vitare tänder, vill gå ner i vikt eller göra bokföring. Ett färdigt program lockar lätt och vi slipper både tänka och känna efter. Någonstans i detta är de nog lätt att tappa bort den där tilliten till sin egen förmåga, den där magkänslan som oftast har rätt. I en vardag som ofta går i ett högt tempo är de svårt att trycka på stoppknappen och bara skapa den där bubblan för en stund, för att sedan låta hunden jobba i sin egen takt.

Vi kan släppa de traumatiserade hundarna, de med utfallsproblematik och rädslor. Istället tar vi en sån enkel sak som att ta reda på vad som får din hund att vifta på svansen. Inte det där stora yviga viftande när du kommer innanför dörren utan de där lilla viftande. Det som kommer ur en pirrande känsla i kroppen, en stilla förväntan, en växande känsla av glädje. Något som bubblar på insidan. Det kan kanske vara ett röstläge, en rörelse, en leksak, en speciell plats doft eller rent av musik! En liten och enkel sak att göra men en stor övning i att känna in hunden och lära känna den ännu lite mer.

Hoppas jag kunde inspirera till att tänka lite annorlunda!

Sandra Tellström, Hundsteg

www.hundsteg.se