Får jag klappa!?

Jag gillar kids som tränats i färdigheten att be om lov. Det är skadeförebyggande, empatiskt och ytterst klokt gjort av deras föräldrar. Att fråga först och inte bara gå fram till hundar hoppas jag att päron lägger lika stor vikt vid som att lära knodden ABC, tvätta händerna innan maten och om lycka.

Vingar och magiskt stoft

Jag har barn. Och de är ascoola! Jag har lärt dem om lycka, om deras osynliga vingar som de kan fälla ut och flyga med om de vågar. Jag har lärt dem om det magiska stoftet som finns i allas hjärtan och som man bör slösa med. Sen har jag råkat lära dem svära tyvärr. De har även fått med sig en hel del hundkunskap. Mina avkommor vet givetvis att man frågar innan man klappar, de vet att man klappar underifrån och upp, gärna sittandes på huk och utan att luta sig över. De vet till och med att man frågar SINA EGNA hundar innan man klappar.

Integritet, en viktig grej

Vänta nu, kanske du tänker, varför då? Jo för att alla, oavsett familjetillhörighet, har en inneboende integritet. Och lär man sig som hund att folk respekterar och ser den, så blir man trygg. Då söker man kontakt och då vågar man ge av sig själv. Morrningar minskar, behovet att säga ifrån uteblir. Småhundar som ofta bärs i tid och otid slipper pärsen. För varför skulle de behöva utstå den. Hundar är inte leksaker, hundar är inte egendom, de är känsliga, inkännande individer. So be it! Barn bör få möjligheten att lära sig det.

Lär dem för livet, om livet

Har du barn? Gör dina kids en tjänst: lär dem om moral, etik, empati, förståelse, respekt och kärlek. Hundar kan hjälpa oss föräldrar med sådant. För de behöver att barn i deras närhet kan sådant. Barn som växer upp med hund lär sig inte begreppen och förhållningssättet bakom dem per automatik. De blir sådana om vi lär dem, genom vårt eget agerande, genom våra förklaringar, genom igenkännande exempel eller egna erfarenheter.

Hundtokig sommargäst goes insomnia

En stammis till mig hade ett temporärt problem med ett kusinbarn på besök över sommaren. Den hundkära tösen kunde inte låta bli att lyfta upp deras lilla hund i tid och otid. Även när den låg och sov. Mostern förklarade, berättade, visade. Men det hjälpte inte. Tösen var hundtokig. Och vad kan jag säga, jag har full förståelse. Det är inte lätt att kanalisera en djupt rotad tillhörighetskänsla med en annan art när man är barn. Jag snodde en tax utanför ICA en gång när jag var liten, av samma skäl. Det var inte okej tydligen. I fallet med tösen så tog förståeligt nog hunden avstånd, började morra, villa vara i fred. Taxman gillade mig.

Mostern var uppgiven och började ge upp. Men sedan bestämde hon sig för att repetitivt väcka kusinbarnet en natt. Gång på gång gick hon in och lyfte vänligt upp flickebarnet ur sängen och kvittrade glatt till henne. Tösen vaknade surt och muttrade gång på gång ”Lägg av!”. Nästkommande frukost frågade mostern hur tjejen upplevt natten och de fick möjlighet att prata om hennes upplevelse och dra paralleller till hundens. Därefter lät kusinen hunden vara i fred. Och därför lade mostern 10 minuter per dag på att lära tösen hur hon kunde aktivera, träna, samspela med hunden utan att nallefiera den. Jag diggade den kompromissen.

Bortvänd blick = Nej tack

På Facebook skämtade jag nyligen om att jag likt ett barn ibland utbrister ”åhhhh sååå söt, får jag klappa?!?” till en av mina hundar. Det var mest på skämt. Men respekten i frågan är allvarlig. Frågan behöver inte uttalas. Den kan ställas genom en ögonkontakt, ett närmande, en utsträckt hand. Blir svaret en gäspning, en bortvänd blick, en huvudvridning bort … Då är svaret nej. Inte för att din hund inte älskar dig. Utan för att den precis som du vill vara i fred ibland. Och det är skönt för en hund, om det får vara okej.

Koisan-style

Ibland har vi andra barn på besök, de är i regel intresserade och snabblärda när det kommer till mina små workshops i ”Hundlära hos Alupos”. Ibland dyker vuxna upp. Och jag vet att det går att lära gamla hundar sitta, så jag är lika noga med att poängtera för fullvuxna människorna att mina hundar inte är allmän egendom. Man får gärna klappa, om man frågar först och anpassar sig till svaret. Mina jyckar kan komma med olika svar på ”Får jag klappa”frågan. Krutor, tibben, kan antingen dansa rumba framför personen i fråga och se ut som en sådan där borstrulle i biltvätten som snurrar. Eller så flinar han och beger sig åt ett helt annat håll. Koi, den store svarta, däremot, är mer förutsägbar och svarar alltid Koisan-style, och då får alla skylla sig själva.

Om du läser av din hund när frågan ställs ”Får jag klappa?” när intentionen till social interaktion blir uppenbar, kommer du märka att han/hon svarar. På sitt sätt. Det är naturligt för dem. Och vet du vad, hundar frågar också innan de ”klappar”. De ber om socialkontakt och väntar oftast på ett svar, en inbjudan. Vi borde göra detsamma och barn borde få lära sig samspelet. Jag tror det kallas hyfs.

/Carro, Koi & Krutor

PS. Taxen lämnade jag tillbaka. Jag blev tyvärr tvingad. Vi hade det bra jag och taxman, en kort stund. Jag känner att jag saknar honom lite nu …