En trevlig stund eller katastrof - hanteringsträningen är upp till dig

Jag har en god vän i luren, hon är hundtrimmare. Jag har tidigare trott att hennes jobb går ut på att göra hundar olagligt snabba. Sjukt besviken är jag nu när jag vet. Vet att hon är en Edward Scissorhands med förkärlek för pudlar och puffar.

Men men. Vi är fortfarande vänner. Trots att hon under dagens snackis var konstig. Eller så har hon Tourettes. Det kan jag ha överseende med. Saken var oklar när hon i sammetslen ton sa: ”Heeeej!!! Härligt att höra din röst, hur mår barnen?” för att i samma andetag vråla: ”Din SATE stå stilla!! För FAAAN!!!” Jag ställde mig mitt i en snövall, jävligt stilla. Men hon bara fortsatte ”Åh vad skönt att de är friska och krya, mitt i vabuari och allt, blaaa blaaa blaaaa  AAAJJJ jag orkar inte mer, HELVEEETE! Din K-k! … Och hundarna, hur mår dom?”.

Ingen har könsord som smeknamn 

”Asså vad fan?!” avbröt jag med. ”Vad gör du?” ”Albin är här….” blev det surmulna svaret. ”Okej och vem i helvete är Albin och varför så nedrans otrevlig ton mot honom va!? Han kan inte ha könsord som smeknamn, för INGEN har det!” Jag började haja att Albin var ett fyrbent trasselsudd hon var anlitad att krulla till eller nått.

Och eftersom jag (sedan barnsben) är alla jyckars försvarsadvokat, i typ alla lägen, oavsett vad de gjort för ”fel”, plockade jag fram min Leif Silbersky röst och ställde mig på Albins planhalva direkt. Så där direkt som etologer rackar ner på Cesar Millan bara han säger hej i tv-rutan. Så direkt. Och jag var verkligen helt ointresserad av hur många av hennes fingrar Albin må ha snaskat i sig.

Mer vild än tam

Men innan jag hann komma till min slutplädering om rovdjur och deras rätt till kött och blod toppat med argument kring den enorma likheten mellan tjurmuskler och hundtrimmarfingrar… avbröt hon mig. Det visade sig att min vän inte var arg på Albin, inte på riktigt i vilket fall. Bara lite på låtsas sa hon. Barn är arga på låtsas kontrade jag med i sträng advokatstämma. Men hon var inte på hugget, hon lät den falla. Hon var mest trött och irriterad på Albins matte som lämnat in hundstackarn i något halvdomesticerat skick.

Han var nämligen mer vild än tam den där könsordsförknippade hunden, totalt ohanterad. I vilket fall på sätt som han ansett onödiga. Sker de sätten rullar nämligen Albin med ögonen, typ uppåt samtidigt som han öppnar munnen och fladdrar med tungan. Sen börjar han kalla sin matte för Clariiiice med en obehaglig röst. En röst som är väldigt lik Anthony Hopkins. Väldigt lik! För med den stilen får Albin alla lamm att tystna. Inklusive sin matte.

Varför hata Gandalf

Dessutom har Albins matte läst djurskyddslagen och tolkat den helt själv. Albin har också tolkat den. Även han helt själv. Och duon är överens om att allt som kan påverka deras relation negativt ska undvikas (det fick de lära sig på nån hundkurs) och obehag av alla slag anser de därför vara onödigt lidande.

Enligt den första portalparagraf i djurskyddslagen ska Anthony, förlåt, jag menar Albin skyddas emot sånt. De glömde en sak. Att Albin är en cairnterrier som tydligen ska ryckas för att slippa se ut som Gandalf. En look som dessutom får grannens hund att vilja slå ihjäl Albin (den hunden behöver en hundpsykolog, vem fan hatar Gandalf?!). Hur som är det inte försvarbart att låta Albin se ut som ett frustrerat garnnystan. Därför står Albin på min väns trimbord och är skit sur, arg, lite rädd och rufsig. Och min vän står bredvid, skit sur, arg, lite rädd och rufsig hon med.

Ett oschysst måste 

Jag ber hennes trots allt, att inte svära så mycket åt Albin. Men just jag och svordomsfördömande… det blir sådär hållbart. Hon muttrade något om sten och glashus. I någon form av stressorsakad överslagshandling verkade hon övergår till att planera växthusodling eller nått annat Ernstigt. Hjälpsamt erbjöd jag att guida henne genom läget ur ett hundpsykologiskt perspektiv. Hon besvarade mitt anbud med ”Ääääh, stoppa upp ditt Frolic-snack någonstans, det här löser vi inte idag”.

Och för första gången på typ asläääänge blev jag tyst. För hon hade helt rätt. Det där löser man inte där och då. Det är ett läge, ett jobbigt läge, där hålla i och utföra blir det oschyssta måstet. Det eller att ringa matten och be henne hämta Gandalf, ta omvägen hem för att undvika grannhunden och börja träna!

Det är inte snällt att låta bli att rusta sin hund för nödvändiga måsten. Att hanteringsträna jycken så den är bekväm i det obekväma är omtänksamt och vettigt. Min poäng är inte att ni ska kasta er över era hunddjur och tvångshantera dem igenom fradgespottande demonimitationer från deras sida. Då skrämmer ni bara skiter ur dem, och fradgan. Vill ni veta mer om hanteringsträning, läs gärna en annan liten text jag skrivit i ämnet.

Nu ska jag gå och dra mina hundar lite i benen och ge dem korv. Sen ska jag trimma Krutor, han har börjar tappa acceleration i uppförsbackarna. Typiskt honom.

Peace out!

/Carro, Krutor och Koi