En dans med döden med långsamma steg

Vad  var det som gjorde honom så sjuk? Hemma låg massvis med askar, mediciner som skulle krympa prostatan, antibiotika som skulle döda allt ont i honom, mediciner som skulle ta bort illamående, andra tabletter som skulle skydda magen, piller som skulle lindra smärta. Men ingenting hjälpte.

Den starkaste hund vi någonsin haft

Vi hade försiktigt närmat oss ämnet, döden. Att alternativen var slut. Men Sam ville inte dö. Hans kropp var slut, utmärglad och sjuk, men hans själ var stark och vital. Han var åtta år gammal och hade insjuknat på bara några få dagar, från fullt frisk till svävande mellan liv och död. Han hade långt ifrån en fot i graven, han var mitt i livet talade han tydligt om.

Sam var den starkaste hund vi någonsin haft. Tassar som ett lejon och huvud som ett björn. Han var enorm. Urkraften själv. Den vi lutade oss mot i de värsta snöstormarna, den som orkade när ingen annan gjorde. Han som vår dotter sa skulle skydda henne mot spöken på loftet och rovdjur i skogen. Men nu slogs han mot något större än sig själv. Infektionen tog överhanden. Levern slutade att fungera. Hjärtat ville inte mera. Hans system stängdes brutalt snabbt ner. Vi stod maktlösa och såg på. Han hade nästan 41 graders feber, mådde vansinnigt illa, vill äta, men allt bara vände i halsen. Han hade tappat över 13 kilo och under hans vackra polarhundspäls skymtade bara ben och knotor.

Tid att släppa taget

Vi hade nått vägens ände, hans kropp orkade inte mer. Benen bar honom inte längre, organen hade givit upp. Jag såg på honom. Han ville inte ge upp, han var stridsklar, redo att slå emot med full kraft. Hans väsen var allt annat än svag, men den var fångad.

Vi satt tillsammans i timmar på golvet hos veterinären. Pratade om gamla minnen. Skrattade, grät, klappade, strök och vilade i hans päls. Låg tätt intill honom. Han fick tid att acceptera, vänja sig vid tanken. Tid att släppa taget om de han inte ville släppa. Som från ingenstans reste han sig på svaga ben och slickade oss en efter en i ansiktet, noggrant och intensivt. Sam hade mycket integritet, han var en hårding, han delade inte ut pussar. Han var som Clint Eastwood i en gammal västernfilm, hans kärlek låg i hans heroiska handlingar och hans lojalitet. Han älskade på ett tyst och diskret sätt. Men nu kom allt. All kärlek han hade. Naket och gränslöst.

Han la sig helt ned på sidan. Blundade och var redo. Sam har alltid varit modig, men de mod han uppvisade nu fanns inga jämförelser med. Vi klev rakt in i hans mod, gjorde honom sällskap, tätt intill. Alla orden var sagda och nu fanns bara fridfull tystnad. Om tid och rum kunde upphöra så gjordes det då, i den där stunden. När precis alla gränser mellan liv och död suddades ut.

Så slöt han ögonen

Han tittade mig rätt i ögonen med klar blick samtidigt som det lugnande medlet spreds i hans kropp. Han kämpade inte emot. Han hade klätt av sig sin stridsutrustning, han hade förstått att slaget var förlorat. Han blinkade några gånger och så slöt han ögonen för att inte öppna dem igen. Jag var där tillsammans med honom, närmare än någonsin. Det kändes som jag höll hans själ i min famn när han släppte taget.  Det var det vackraste och mest smärtsamma ögonblicket –på precis samma gång.

Hundar och döden är ett känsligt ämne. Det skapar svåra gränser att dra och mäktiga ansvar att axla. Trots stora gråzoner tycks allt på slutet ändå bli svart eller vitt. En dans med döden med långsamma steg. Att kanske först bli dragen för att sen försiktigt följa med. De smärtsamma få vara vackert i en helt oförklarlig symbios. Sam vågade att dö. Jag vågade stå kvar. På varsin sida av liv och död. Sårbara och starka, nakna och trygga, på precis samma gång.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se