De leker ju bara...!

– Din jävla idiot, nu ska du får smaka!!!

– Aj, aj, släpp.

– Det kan du glömma! Iiiiiihhhh!!

Fnitter och garv.

– Du kommer inte undan ska du veta, jag kommer jaga dig tills du stupar.

– Jag med!!!

– Är det här din halspulsåder eller?

Ännu mera fnitter och garv.

– Carro, ska du inte stoppa dem? frågar en av mina få icke hundvana vänner.

– Varför då? De leker ju bara, säger jag och slänger upp en blick som landar på jyckarna efter att ha passerat köksfönstret.

– Är du säker, det ser ut och låter som de… dödar varandra…

– Det är okej, de är schäfrar. Det ska va så. Men släng inte in en saluki, det kan skära sig lite då.

– Pratar du om salladen nu? Ska vi ha saluki i den, är det något från utlandet?

Utanför fönstret kraschar åtta ben och två svansar rakt in i åkgräsklipparen som ändå behövde flyttas på.

Tänj på komfortzonen

Alla är vi olika, hundar så väl som människor. Ibland leker lika bäst. Det tycker jag. Ibland. Med en likasinnad kan man få utlopp för allt inom en, samspeltheten gör oro för missförstånd överflödig. Man hajjar varandra. Men ibland är olikheterna det som utvecklar mest. Vi måste anpassa oss, förstå något vi inte tidigare greppade, höra synsätt på vårt sätt som utvecklar. Vi måste ta hänsyn till behov vi inte förstår, tänja vår komfortzon. Så är det nog för hundar med.

Det är ljuvligt att se samhörigheten inom en ras. Hur de vänder i luften med samma intention i blicken, samma drifter och njutningslägen. Det är vackert. Men de jyckar som diggar umgänge över rasgränserna, de kan ofta morfa sig in i en ny skepnad för att passa den nya polarens intressen och behov. Stora burdusa klumpedunsar som lägger sig på sidan och tass-kivas med någon timid typ med mankhöjd likt en konservburk. Det är också fint, anpassningsförmåga och hänsyn.

Peace out!

/Carro, Koi och Krutor