Behandla inte bara symtomen

Framför oss har vi en tik som skäller på barn, på hundar, nya föremål och allt ”oväntat” i miljön. Hon kastar sig ut i kopplet och gör sig så stor hon bara kan, livrädd att någon ska syna hennes bluff om hur rädd hon är så tar hon ifrån tårna. Den lilla söta bordercollietiken blir till en eldsprutande drake!

Hennes matte ser bortom draken, förstår osäkerheten och låter henne gå fram och undersöka det hon jagat upp sig över. Då lugnar hon sig, men inför varje ”ny” situation upprepar sig skällandet tills att hon får gå fram och undersöka. Vilket kant änkas vara lösningen på problemet, att få ”kontroll” på det obehagliga, att förstå sig på det. Men är det en långsiktig lösning?

Tillfällig lösning

Eftersom hon behöver gå fram och undersöka för att känna sig trygg så saknar hon en grundtrygghet. Hon borde inte behöva känna behovet av att undersöka. Hon borde kunna hitta känslan av kontroll inom sig och inte i yttre handlingar.

Att låta henne gå fram och undersöka funkar i stunden och på lång sikt (förmodligen väldigt lång). Kanske det stillar hennes oro och hon släpper behovet att gå fram och undersöka. Situationerna när hon inte kan gå fram och undersöka kan man delvis lösa genom att stå kvar och ge henne tid att iaktta på avstånd. Men det blir också en lösning för stunden som har föga effekt på att förändra osäkerheten hon fundamentalt bär på.

Att ge henne godis i dessa situationer har samma tillfälliga effekt, det blir som att ge någon som är orolig en chokladkaka för att det känns bättre där och då, men de hjälper inte grundorsaken till varför man är orolig. Den orsaken sitter djupare än choklad kan råda bot på. Vi människor löser inte våra problem framgångsrikt genom att äta godsaker kring det vi tycker är obehagligt, vi tar tag i känslorna och jobbar oss igenom dem med hjälp av terapi.

Betinga positivt

”Betinga positivt” är ett populärt begrepp och här är jag lite ”besvärlig” och vill påstå att den påstådda orsaksbehandlingen, som ska innebära att ”ändra känslan” faktiskt i själva verket är en symtombehandling (likt chokladkakan). Jag upplever inte att man arbetar i de djupaste lagren av hunden och således också kommer behöva betinga positivt under orimligt lång tid, kanske till och genom hela hundens liv. Det är för mig inte att lösa ett problem.

Det är att behandla orsak och eventuellt flytta fokus till en chokladkaka. Återfallsrisken är dessutom stor (beteendet man vill förändra kommer tillbaka) med den här behandlingsmetoden, det har jag tydligt sett genom mina 15 år som hundpsykolog och hundratals hundar som passerat genom mina och mina elevers behandlingsplaner. Betinga positivt är i teorin en utmärkt metod, men i praktiken penetrerar den inte så djupt som man önskar. Chokladbitar räcker inte för att ändra känslomässiga problem.

Nu åter till den eldsprutande bordercollietjejen! När hon anländer till träningshallen kliver hon ur bilen, rak i ryggen och med storhet i blicken. Där på lydnadsplan kan hon bli utskälld av andra hundar, barn kan stoja vilt och en chockrosa julgransklädd älg skulle kunna korsa hennes väg och hon skulle inte vika ner blicken. Hon fortsätter sitt lydnadsprogram i perfektion. Men när hon kliver ur bilen hemma och grannens barn rullar iväg en fotboll är draken tillbaka och hon sprutar kontrolllöst eld omkring sig för att skapa avstånd.

Trygghet behövs

Hennes trygghet ligger i kommandon, rutiner och det förutsägbara, det som exempelvis lydnadsbanans träning kan erbjuda henne. Med andra ord ligger tryggheten helt utanför henne själv. Ofta fortskrider träningsplaner med den här typen av hundar genom att fortsätta bygga upp tryggheten på yttre omständigheter som situation, signaler, rutiner eller kommandon som kan ruta in hundens liv. Men det bygger bara ett luftslott redo att punkteras när som helst.

Det behöver göras en förändring inom henne själv. En trygghet behöver växa fram ur terapibaserad på bearbetning av känslor, minnen och självbild. Så att oavsett om rosa julgransbeklädda älgar dyker upp i lydnadshallen, på promenadstråket eller i vardagsrummet är hon trygg i sig själv, utan drakens närvaro.

Själens rehabilitering

Jag säger inteatt man ska sluta med att ”betinga positivt” det är en bra träningsform, men den räcker inte. Det räcker inte heller att bara jobba med rutiner och signaler. Vad som blir viktigt är att förstå att det är en form av symtombehandling, som utan stöd av terapi baserad på både grävande och bearbetande av hundens känsloliv, kommer ha begränsad framgång. Att ”betinga positivt” arbetar på hundens mentala förmåga att förknippa tidigare obehag med något positivt, men det lagar inga sår i själen eller bygger en god självkänsla.

Det här är viktigt att belysa för att inspirera till att se en helhet där även själen behöver rehabilitering för att hunden ska få möjlighet att på djupet må bättre. Dessa bitar kan man jobba med genom bland annat coreövningar, avreaktioner, Doga och särskild beröringsterapi.

Behöver din hund hjälp med dessa bitar rekommenderar jag att du tar kontakt med en av Sveriges många duktiga och erfarna hundpsykologer.

Sandra Tellström, Hundpsykolog

www.hundsteg.se