Att tvingas pensioneras

Pocahontas fick snabbt ner Canada på rygg. Canada vrålade i vansinne. Ett vrål som gjorde ont ända in i benmärgen på mig. De var ett vrål av kränkning, av vanvördnad, av förfall. Min man drog bort Pocahontas och jag fick hålla hårt i Canada, hon ville ge sig av efter sin utmanare. Jag släppte henne, tänkte hon ska få en chans till att upprätthålla sin position men Pocahontas fick ner henne på rygg lika snabbt igen. Slaget var förlorat. Canada visste om det och skrek i ursinne. Pocahontas däremot, fick en ny hållning. Av detta fick hon en erfarenhet som för alltid skulle förändra henne. Hon blev medveten om sin fysiska styrka och att hon hade vunnit ett slag som hon trodde var omöjligt, men i själva verket bara krävde att någon vågade försöka…

Gamla meriter och förgångna stordåd

Canada levde på myten om sig själv, på gamla meriter och förgångna stordåd. I själva verket var hon inte så stark längre, flertalet av hennes hörntänder var skadade och utdragna, hon har en gammal bogskada som gjorde henne svag, hon bar på några extra kilon. Hennes kropp bar sviter av det stora liv hon levt. Det enda som krävdes var att någon vågade testa och hon skulle falla.

Canada närmar sig tio år. Hon har en imponerande karriär bakom sig. Titlarna hon har, Polarhundschampion och Utställningschampion är småpotatis i jämförelse med de bedrifter hon åstadkommit. Stormarna hon trotsat, ledarskapet hon uppvisat, urkrafterna hon burit. Hennes rena uppenbarelse ingav trygghet och jag är övertygad att spannen hon lett sprungit rakt in i elden om hon bett dem – tilliten till henne alltid varit total. Lojaliteten likaså.

Sätt mig i ledarposition

Hon är döpt efter ett helt land och skulle burit en nation på sina axlar utan problem, hon har regerat oinskränkt under många år. Under alla sina år. Hon var sex månader gammal när hon tydligt sa: ”Sätt mig i ledarposition” och fullkomligt piskade de andra i sin prestation. Där har hon varit sedan dess, som ledare i spannet, flocken och livet. Styrt med järnhand och tydlighet men också med passion och kärlek. Varit hård men alltid rättvis. Aldrig krävt respekt, alltid fått den.

Efter händelsen med Pochahontas fick Canada komma in i huset. Hon sov i över ett dygn. Hela hennes väsen var trasigt, all pondus bortblåst, hon gick med hopsjunken kroppshållning. Någonting hade tagits ifrån henne, någonting väldigt viktigt. Vem var hon nu?

Det här var den sista smärtsamma biten av hennes process att pensioneras. Det slutgiltiga avskedet till ett liv hon älskat högt. Hon har under de sista året insett att många av hennes uppgifter blivit övertagna av yngre förmågor. Jag såg smärtsamt på när hon i höstas förstod att hon inte längre ingick i tävlingsspannet. Att hon inte längre hade sin plats, platsen som under hela hennes liv ohotat varit hennes. Tankarna går till Zlatan som år efter år tilldelades guldbollen, hans insats är så långt över alla andras att det nästan blir pinsamt. De blir inga mer guldbollar till Canada, en till synes ändlös epok är till slut förbi.

Att pensioneras

Nu stod hon dag efter dag och såg spannet fara ut på träning utan henne. Känslan av att inte ”behövas” växte i henne, att hon tvingades släppa viktiga delar av sitt liv. Roller som karvat fram den hon är, som hon tryggt vilat i, som bekräftat henne. Roller hon burit med styrka och stolthet. Hon blev istället tyst och dämpad, frånvarande sitt eget väsen.

Hennes valpar har blivit vuxna, inga fler kullar väntar henne. Ungarna gör egna karriärer, och de presterar likt sin mamma magiskt. Men de behöver inte henne på samma sätt längre. Hon har ändå inte slutat vara mamma, hon tvättar noggrant sin äldsta son och han låter hennes hållas trots att han själv närmar sig sju år och går stadigt genom livet. Hon försvarar alltid sina ungar djuriskt om någon ens funderar på att retas med dem, man bråkar inte med Canadas barn, de är vida känt. Hon är en ”björnmamma” med eftertryck. Att vara mamma har för henne varit en minst lika viktig roll som att vara ledarhund i ett tävlingsspann.

Hon ville inte sluta tävla, föda ungar eller ge upp rollen som överhuvudet i sin flock. Hon ville inget av det. Hon har inte frivilligt lämnat över något, däremot har det hon älskat tagits ifrån henne. Hennes kropp svek hennes obevekliga vilja. Hennes fysik är svagare än hennes mentala styrka. En krock som blir brutal och hänsynslös.

Dörrar stängs då åldern tar vid

Dörrar stängs för att inte öppnas igen. En sorg över det som aldrig mer komma skall. En stillsam oro över vem hon nu är tar vid. Hon bär sitt huvud högt, men jag känner henne, hon flyter i mina ådror och fyller mitt väsen, jag känner hennes sorg och saknad efter ansvar. Jag kan inte göra så mycket för henne, det här är att leva. Det är en process hon behöver ta sig igenom, en verklighet hon behöver acceptera för att kunna möta sitt nya liv och det finns inga genvägar. Men jag finns där, jag låter henne borra in sitt huvud i mitt bröst, låter henne få vara liten och sårbar. Precis som hon gjort för mig otaliga gånger. Påminner henne om att jag ännu behöver henne, hos henne får jag vara liten och sårbar. Hos henne finner jag styrka. Den rollen har hon haft sedan hennes första dag hos oss. Jag påminner henne om detta och stryker henne över pannan.

Nu väntar en ny tid, att få sova i sängen, slicka middagstallrikar och göra oss sällskap i fredagsmyset. Men Canada är inte övertygad om de här nya så kallade fördelarna. Det får ta sin tid, att bli pensionär är inte ”bara”, inte för henne. Och det är ok.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se

Vill du läsa fler bloggar av Sandra Tellström?

Om hundar och diagnoser

Relationer – inte alltid så lätt

Miljöträning på rätt sätt