Att hela en rädd hund och en husse

Medan jag försöker snöra på mig kängorna i groventrén, smått distraherad av jycken Malte och hans ivriga svans och blöta pussar (båda tingen uppkörda in my face) hojtar husse:
– Vänta ett tag, vi har något åt dig. Sedan drar han fram mitt favoritvin och choklad.

– Jag är dålig med ord, säger han sedan, men tack för att du hjälpte oss med vår hjärtesorg.
Jag blev stående, lite paff, och undrar hur han visste vilket mitt favoritvin var.

– Oj tusen tack, får jag ur mig, och: det är jag som ska tacka för ert förtroende.
Men han avbryter mig:
– Nej, jag vill att du ska veta att du ändrade allt som var skitjobbigt.

Fast sanningen är att vi gjorde det tillsammans, Malte och husse än mer än jag.

Borttappat förtroende sökes

Hussen ringde mig för tre månader sedan. Han var minst sagt förkrossad, vilket jag efter vårt första möte insåg inte var hans grej att vara. Förkrossad alltså, han är inte direkt den ömkande, dramatiska, böliga typen, mer sorten som ber självmordsbombare skärpa till sig. Men hans älskade hund, hans bättre hälft, vapendragaren ständigt vid hans sida hade tappat honom. Tappat förtroendet för honom. Den tidigare översvallande kärleken ur Maltes ögon hade bytts mot tvivel, rädsla, till och med panik vid åsynen av husse.

Detta efter att husse och Malte varit med om något riktigt jobbigt. Två större hundar attackerade dem från ingenstans. Husse försökte värja utan framgång. Hund-duon hetsade varandra, han och Malte låg i underläge, de hade inte en chans. Husse lade sig slutligen desperat över Malte för att skydda honom från bett. Husse skrek, Malte skrek. Och hundarna bara högg. Han täckte sin älskade vän med sig själv, men trots det blev Malte illa biten. OCH rädd … För sin husse …!

Som ett vinglas i en biltvätt

Tidigare livsglada, ivriga Malte som tog dagen med glada gläfs och propellersvans blev låg, deppig, skygg och oerhört rädd. Traumatiserad. Husses försök till försvar blandades ihop i Maltes kaosartade upplevelse. Allt var suddigt, en enda röra, och hans koppelhållare blev källa till oro, misstro, rädsla och obehag. Hussens hjärta gick fullt förståeligt i kras som ett vinglas i en biltvätt.

Vi har träffats en hel del under våren jag, Malte och husse. Och fanken vilken resa de gjort. Sällan anser jag en hund vara bortom hjälp. Men Malte fick mig att vackla lite. För han var illa däran. Men han ville – som så många andra hundar jag träffat som varit just illa däran. Malte tog varje rehab-moment med pannbenet före. En del saker skrämde honom, men han gjorde dem ändå, tills de inte skrämde honom längre. Varför? För att han ville. För att han vågade. Det är sjukt beundransvärt hos en hund, hos alla.

Ett återförenande garv

Och husse gav inte upp, han tog aldrig Maltes reaktioner personligt, inte ett bett, inte en morrning. Betten och morrningarna byttes till tveksamma blickar, till tillåten beröring och till slut lek. Garvat ihop, det var något Malte och hans husse gjort i mängder innan attacken. Ofta i soffan framför fotbollsmatcher. Och garvet var något som slutligen återförenade dem. Maltes träningsprogram innefattade många aspekter, fysiska så väl som psykiska. Vissa traditionella behandlingsmetoder, andra okonventionella och några ytterligare helt nya, skräddarsydda endast åt Malte.

Alla hundar som passerar mina händer lär mig något. Det har de alltid gjort. Men Malte lärde mig massor. Det jag redan visste, var nog att hjälpa honom. Och det hans husse hade i sitt hjärta, var tillräckligt för att lösa upp all förgörelse som en enda attack kan skapa.

Peace out!

/Carro, Koi & Krutor

PS. Malte och husse gav mig förtroendet att skriva om dem, men Malte heter egentligen något annat. Han är okej med det. Det är inte heller Malte på bilden, utan en genrebild.