Är Lilja bortom all hjälp?

Det är inget fel på henne, hon är bara lite knepig sa de. Men matten ser något annat. Hon ser det inte bara, hon känner det med. Ångesten. Den hennes vackra hund bär och inte får ur sig på något annat sätt än att cirkla kring köksbordet, ut i hallen, runt stolarna, upp i soffan, söker av tvättstugan, nosar på gardinen i sovrummet, ut i köket, runt en stol och sen om igen. Säg bara åt henne att gå och lägga sig, sa de, du får ryta i rejält. Samma sak råder utomhus. Lilja går i planlösa men ändå väl utvalda mönster, kring gårdsplanen, upp på ensilaget, stort kryss på tomten, litet kryss på åkern, längst staketet och sen fram och tillbaka framför ladan, i timmar. I timmar. Om och om och om och om igen i formationer och mönster svåra att märka om man inte tittar länge nog. Tittar och känner in. De är stora och sammansatta som ett rubicks kub, långa sekvenser som inte ser genomtänkta ut men som är väl uträknade. De sitter hårt etsade i tikens sinne. De är inga vanliga stereotypier som vi etologer kallar dem. De är komplexare än så.

Tvångshandlingar

Liljas beteende kan liknas med tvångshandlingar som satts i spinn på grund av hög och långvarig stress. I hennes fall handlar det om en uppväxt så långt ifrån vad en valp ska behöva uppleva att jag inte tänker beskriva den i ord. Men jag hade verkligen velat säga ett och annat till hennes ”uppfödare”. Fallet gör mig arg. Kanske för att jag inte lyckas. Kanske för att det Lilja fått utstå som liten får det att värka i hjärtat. Ilska kan vara en drivkraft. Så jag försöker lära mig mer.

Men ibland behöver man acceptera att hundar är bortom hjälp. Jag vet det. Om de är farliga har de flesta lättare att acceptera att ett avslutat liv är det mest ansvarsfulla mot omgivningen och det bästa djurskyddet. Men även när utloppet är introvert och självdestruktivt måste man ta sig en djuretisk funderar kring hur länge man ska försöka hjälpa innan lidandet man låter pågå blir respektlöst. Att ge upp på att kunna göra livet levnadsvärt igen kan vara jobbigt, för det släcker hopp. Så mycket hopp. Men Lilja lider, hon lider värre än ett benbrott denna vackra tik. Det är inte formationerna hon vankar i som avgör det, det är hennes blick. Tack och lov har hon en matte som ser det, som är med på att inte låta det fortskrida om vi inte löser det. Jag respekterar det. Som fan gör jag det.

Alternativa metoder

Men innan den tiden runnit ut ska vi försöka lära oss mer. Vetenskapliga publikationer i ämnet är plöjda och kompetenta kollegor i och långt utanför Svea rikes gränser är rådfrågade. Efter många och långa diskussioner står alla rådlösa. När alla ”traditionella” medel tömts, då vänder jag mig till det vissa kallade det alternativa. För mig är det alltid ett alternativ i dessa fall. Det behöver inte vara flummigare än så. Jag vet att jag får kritik för det ibland. Det är okej. Jag kommer inte sluta prova akupunktur, homeopati, örter och kroppsterapier som hör de buddistiska munkarnas tempel till. För jag har alltid gjort så. Jag kanske alltid kommer göra så.

Ofta, i svåra fall som Liljas, gör det hela skillnaden.  Metoder som inte är vetenskapligt bevisade behöver inte vara verkningslösa, de kanske bara inte är bevisade, än. Vad vet jag. Det enda jag vet att om Liljas matte förstår och hon vill, hunden springer i mönster och sprutan hägrar och då kan det vara värt ett försök tänker jag. Men bara om det hålls hårt i den djuretiska brytpunkten och bara om det görs med respekt för alternativens effektivitet och riskerna med det. Bara då. Men först ska lära känna henne, Lilja, på ett djupare plan än en utredning tillåter. Vi ska umgås. Mycket. För vem vet, hon kanske sitter på svaret.

Det här är ingen medveten cliffhanger, men jag kan inte berätta hur det går med Lilja förrän om ett par veckor eller så. För det här sker nu. Men jag återkommer gärna och berättar hur det går.

På återseende.

/Carro, Krutor och Koi