Vad göra med den livliga hunden med nästan för mycket energi?

Med jämna mellanrum möts jag av att dessa hundar är instoppade i lådor, ja faktiskt, hundägare som säger saker som ”hunden behöver hållas kort” eller ”Jag behöver hålla hen som i en box med tydliga ramar, annars går hunden bannans”. Får hunden lite utrymme så tar hen hela handen ungefär.

Jag har alltid svårt att inte låta tanken vandra till, vad exakt händer om hunden inte hålls kort? Vad sker egentligen då? Vilken kontroll är vi rädd att mista? Jag fick för en tid sedan hem en 5 månaders valp som blivit väldigt kort hållen, inte hårdhänt, men konstant stoppad. Hela tiden tillsagd att lugna sig, att inte göra si eller så. När hon kom hem till oss så sa jag till henne, du får vara hur crazy du vill – men du får inte tugga i mina händer och du får inte vrålskälla (skällande kommer vi till sen).

Hon for upp och ner, var högt och lågt, snabb som blixten for mattorna all världens väg och samtidigt kastade hon varenda leksak vi hade upp i luften, imponerande likt en jonglör. En och en halv timme höll hon på. Vi såg en film och hade en livs levande tornado i vardagsrummet samtidigt. Sen tittade hon på mig, la sig ned vid mina fötter, drog en djup suck och somnade. Hon var så lycklig.

Energi behöver komma ut

Dessa hundar, med enorma energidepåer, det är inte stress, de saknar egentligen inte kontroll, de är bara så mycket som behöver få komma ut. Du kan stressreducera så mycket du vill, träna impulskontroll och strikt lydnad för kontroll. Men de blir ett evighetsgöra och en slitsam vardag.

Vad händer med dessa hundar när väggarna på lådan tas bort? När inga väggar finns att spränga. När man får vara precis så crazy som man känner sig? Jag tror att först blir man en tornado en stund, för det är all den där uppdämda energin som exploderar lite grand. Men sen då? Finns det inget stopp på det, kommer hunden vara crazy 24 timmar dygnet för att jag inte håller den kort? Jag tror att det är det vi är rädda för, och därför stoppar vi hundarna. Vi stoppar och hundarna kämpar med utlopp och vi stoppar ännu mera.

Det gäller att passa på

Jag upplever att dessa hundar i panik och desperation överdriver vad de vill göra för att de vet att vilken sekund som helst kommer de att bli stoppade. Det gäller att passa på så mycket man nu hinner de få sekunder man får, innan man blir tillsagd att sitta, ligga, kontrollera sig. På de viset så blir hunden besvärlig och svår att hantera. Men ser vi på det som ovan beskrivet, då blir det bara en evig kamp, det blir det där evighetsgörat där hunden söker utlopp i livet och vi söker kontroll.

Det finns en tid och plats för allt säger man. De stämmer. Det finns tillfällen när hunden behöver kontrollera sig, behöver ”uppföra” sig, men de är nog inte så stort problem om hunden också får en tid och plats där den får vara ”crazy”. Jag menar då inte att hunden en gång om dagen får springa lös i stora åttor, även om det givetvis också är viktigt. Jag menar att hunden får vara den hunden den är! Att den får uttrycka sig, sina känslor, sin personlighet i sin vardag.

Spritt spångande galen

Jag hade en gång en hund som hette Frost, han var på riktigt spritt språngande galen. Tveklöst någon form av diagnos på den hunden, men han var också ett briljant geni. Han vrålskällde varje gång jag tog ut honom ur bilen, på allvar skällde han ut mig efter noter. Han var upprörd på riktigt, att han hade behövt få sitta i bilen, att han hade haft tråkigt, att jag tvingat han att ligga still. Men han fick alltid skälla ut mig, berätta vad han kände, uttrycka sig och sedermera kunde han också kunna släppa den känslan och vi kunde sen gå vidare i vad vi nu skulle göra. No hard feelings.

Jag tänker att om jag inte låtit honom få uttrycka sin frustration, sina känslor, så hade han tagit med sig den känslan hela tiden. Han hade fått slita med att hantera den, de hade skapat problem. Han samarbetade fantastiskt med mig, så länge jag lät honom vara honom. Så länge jag skapade många tillfällen varje dag där jag inte hade krav på honom, där han fick avreagera sig, där han fick plats för sin stora personlighet.

Låt hunden vara hund

Vi borde känna oss lyckligt lottade över dessa levnadsglada bubblande hundar. När slutade man låta hundar vara Hundar? När slutade vi låta personligheter få vara sig själva? Vad är vi så rädda för?

Ni får en läxa av mig! Titta på din hund och fundera på när du stoppar din hund, i vad du gör det och varför? Kan hunden kanske få utlopp för det du stoppar? Inte just där och då, men en liten stund senare? Maila gärna och dela med dig av dina upptäckter!

Sandra Tellström, Hundpsykolog

Läs mer om Sandra och hennes arbete med hundar här:

www.hundsteg.se