"Vi var inte välkomna på hundklubben"

Fika är aldrig så gott som när man har några timmars träning i kroppen. Det säger en sprudlande glad Anna Fridh och plockar fram alla möjliga sorters bakelser ur en brun konditoripåse. Hon lägger upp dem på tvåvåningsfatet, ställer fram den skummiga latten och sätter sig sedan i soffan som står placerad mitt i vardagsrummet i den mysigt inredda tvåan i Eskilstuna. Hon och hennes kinesiska nakenhund Vilda, 6 år, har precis njutit av en lång och härlig promenad i skogen – precis som de brukar nästan varje dag.

– Vilda älskar att springa och smutsa ner sig, hon blir helt vild. Ja, det är ju därför hon heter Vilda. Namnet är en sammanslagning av orden vild och diva, vilket stämmer väldigt bra överens med hennes personlighet, säger Anna och tittar kärleksfullt på sin lilla hund som strategiskt har satt sig bredvid henne i soffan. Vilda tittar tillbaka på sin matte med en bedjande blick. Det är uppenbart att hon också har siktet inställt på att få fika lite – bakelserna ser ju jättegoda ut även i en hunds ögon. Men tyvärr, den här gången säger Anna nej genom att skaka på huvudet och Vilda kurar i stället ihop sig mellan två kuddar.

– Där kan hon ligga i timmar och bara lata sig. Ibland har hon det så behagligt att hon inte vill gå ut på promenad. Jag får stå och tjata vid dörren och till slut locka med godis, säger Anna och tar en klunk av latten.

Anna var 24 år när hon bestämde sig för att köpa sin första egna hund. Hon hade precis flyttat tillbaka till hemstaden Eskilstuna efter några år av studentliv i Norrköping och långa, spännande resor runt jorden.

– Jag älskar djur och har haft hästar under hela min uppväxt så när jag planerade att befinna mig på en och samma ort en lägre tid kände jag att en hund äntligen passade in i min livssituation.

Hon började göra research på olika hundraser.

– Jag visste att jag ville ha en till utseendet annorlunda hund, en som sticker ut från mängden. Den skulle vara liten också, och gilla att mysa. Jag bestämde mig för att det fick bli en kinesisk nakenhund.

Anna ser tillbaka på dagen som hon valde Vilda till sin hund – eller rättare sagt när Vilda valde Anna.

– Jag åkte ut till kenneln för att kolla på en kull valpar. Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle ha en hanne, men när jag kom innanför dörren såg jag en liten, vit boll som trängde sig förbi de vuxna hundarna och kom farande fram mot mig. Det var precis som  om den tänkte: ”Ur vägen, där är hon! Min nya mamma!”. Det var Vilda och jag föll direkt för hennes framfusighet och tänkte att vi nog var rätt lika: små och bestämda.

Annas plan för Vilda var att hon skulle bli en riktig mys- och motionshund, men bara några veckor efter att Vilda flyttat in ändrades den planen.

– Jag gick en vanlig valplydnadskurs på en privat hundskola och blev genast väldigt förtjust i att jobba tillsammans med Vilda så jag fortsatte att anmäla mig till fler och fler kurser i bollvallning, agility, viltspår och skotträning.

När det inte längre fanns några kurser att delta i på den lilla privatskolan sökte Anna sig vidare till en större hundklubb och såg fram emot att få fortsätta ägna sig åt viltspår som blivit hennes och Vildas nya hobby. Men det blev tyvärr inte alls som hon hade tänkt sig.

– Jag märkte direkt att vi inte var välkomna. Det var inte någon som sa det till mig, men det var tydligt ändå. De hälsade knappt på mig. De tänkte nog att varken jag eller en hund som Vilda skulle ägna oss åt något så lerigt och krävande som viltspårsträning. När jag sedan anmälde mig till deras appellkurs fick jag svar via mejl att vi inte kunde vara med på grund av att min hund inte skulle orka.

Hur reagerade du på det? 

– Jag spelade ännu mer på fördomarna, för att retas liksom. Jag piffade till mig inför träningarna med extra mycket smink och snygga kläder och jag hade Vilda i rosa koppel.

Men till slut orkade Anna inte kämpa emot längre. Självkänslan var på väg ner mot botten och kraften som hon ville lägga på att utveckla Vilda gick i stället till att försöka bli accepterad av andra i klubben.

– Nu när jag ser tillbaka var det faktiskt bra att jag fick en så dålig start för det gjorde mig ännu mer motiverad att visa att Vilda kan. Att alla raser kan! Det handlar bara om att jobba olika med hundarna. Dessutom behöver faktiskt inte ambitionen vara att bli superduktig, utan bara att ha superkul.

Anna bytte klubb till Kungsör och den här gången blev hon inte besviken – tvärtom välkomnades Anna och Vilda med öppna armar.

– Vi började köra agility och eftersom Vilda var så duktig och jag tyckte att det var roligt blev det intensivt direkt. Vi tränade flera dagar i veckan och hade alltid en ny tävling inbokad i kalendern.

Men en dag, mitt under sommar­säsongen, märke Anna att Vilda inte var sig själv ute på tävlings­banan – hennes fokus var som bortblåst.

– Helt plötsligt kunde hon bara sätta sig ner och stirra rakt upp i himlen. Det var både frustrerande och skrämmande eftersom jag inte förstod vad som var fel. Vänner i klubben försökte hjälpa mig genom att komma med tips på hur jag skulle få upp hennes motivation igen. Men det hjälpte inte, situationen blev bara värre. Då insåg jag att Vilda var överarbetad, hon hade gått in i väggen.

Anna bestämde sig för att avbryta mitt i säsongen. Vilda behövde komma bort från agilityn.

– Ja, vi tog en paus från allt i över ett år och började ägna oss åt viltspår. Vi bytte hinder och tunnlar i inomhushallen mot blodspår och rådjursklöver i skogen.

Är det slut med agility för Vildas del?

– Nej, absolut inte. Nu har vi kommit i gång med träningen igen och det fungerar bra. Men det är ändå inte som förr. Då var hon alltid på humör och pigg på att träna och tävla, i dag har hon dagar då hon inte alls känner för det och då respekterar jag det.

De bästa bakelserna är uppätna och kaffet är slut. ”Är du redo, Vilda?” Vilda vaknar upp från sin törnrosasömn och tittar undrande på Anna. Vad är på gång? Anna går och hämtar kopplet och när Vilda får höra det klingande ljudet hoppar hon ner ifrån soffan och springer fram till dörren – snabb som en pil.

– Oj, det gick fort. I dag är hon definitivt på agilityhumör.

Medan Anna tar på sig jackan och knyter skorna växer min nyfikenhet på om hon och Vilda stött på fördomar, likt dem från hundklubben, från andra håll också?

– Ja, absolut. Det händer lite då och då faktiskt. En del tror fortfarande att alla unga tjejer som har en liten hund är Paris Hilton-kopior som bara vill ha sina hundar som accessoarer. Och eftersom min hund ofta bär rosa kläder späder jag nog på den fördomen lite själv också. Men som tur är har Vilda en så härlig personlighet att till och med den mest skeptiska smälter efter bara några minuter. Och om det mot förmodan inte fungerar så ber jag henne bara att gäspa åt personen.

Gäspa?

– Ja, det är ett av hennes många partytrick, att hon gäspar på kommando. Hur divigt är inte det, liksom?