Ursprungliga vargavandringar

Jag håller i linans ände medan min vargättling, ett domesticerat rovdjur, en hund, målmedvetet knatar på framför mig. Det bär av mot skogen, nosen visar vägen. Vi överger grusvägen och låter mossan stödja tassar och fotsulor. Vi klättrar uppför branten, tar oss ut på åsen som leder mot den vackraste av utsikter. Väl där skannar en finkalibrerad nos av skogen som omger oss och ängsmarken inunder. Han pekar intensivt mot gläntan i dalen, sinnena skärps och kroppen spänns. Han smyger mot doften som fångat hans intresse. Känner av hur vinden ligger och rundar kalhygget för att inte viltet ska fånga vår vittring. Och jag följer. För jag vill vara hans medresenär och ta del av hans värld. Denna färd säger mig något om honom han inte kan förmedla i ord.

Kanske symboliserade vår skogstur jakt för honom. En jakt utan syfte att fylla magen, bara ett spännande äventyr i vildmarken. En vildmark hans gener säger honom är hans hem. Vi smyger ett tag men viltet hinner upptäcka oss och beger sig. Det kan nog vara mitt fel. Jag är klumpigare än han, knäcker en kvist, pustar för högt. Han har tålamod med mig. Det var mysigt ändå. Väl i gläntan slår jag mig ner på en stubbe, han nosar runt innan han släpper tanken på viltet och ålar runt i mossan. Vi njuter av stunden.

På hemvägen smyger han inte längre, kroppen är avslappnad. Ingen doft får oss att avvika, takten är jämn. Vi är på väg hem. Ingen strosar planlöst, ingen söker, nu färdas vi. Vägen hem är ett rakt streck. När vi skönjer hustaket genom grenverken slår vi av på takten, det flamsas, lek tar vid och vi springer ikapp sista biten. På hemvägen när allt åter doftar välbekant släpper den anspänning en expedition kräver. Min hund stannar till, letar upp en stor gren att kånka hem, vi hjälps åt, något måste vi ju återvända med. Det är vargens vis. Man kommer hem med något, så avslutas en framgångsrik skattjakt. Vi lägger grenen på tomten, bredvid gårdagens fynd. Återföreningar med de som stannat hemma stundar, soffan ska liggas i och fönster spanas ur, gården ska granskas och matskålar ska kollas av. En tidning ska läsas och pinnar gnagas på. Innan det är dags för nästa färd. Det blir ofta så här när vi går ut. Detsamma sker i en vargfamilj.

Vi promenerar mycket jag och min hund. Ibland strosar vi mållöst, går dit vi behagar, upptäcker och upplever. Under andra turer söker vi, letar efter något vi behöver; vatten, vilt, bär eller svamp. Andra gånger går vi ”rundan” kring reviret. Kollar av vem som har passerat, han lämnar sin doft kring tomtgränsen och förstärker revirets gränser. Ofta stannar han till, lystrar, spejar. Vi gör som vargarna. Ibland vakar vi, ibland vandrar vi.
För vargar eller viltlevande hundar är en promenad sällan syftningslös. Det finns orsak att bege sig. Antingen är målet att patrullera, kolla om utomstående spår har korsat flockens egna som lades som ram kring reviret dagen innan. Någon kanske har inkräktat? Vilt kanske har gett sig av eller travat in och utökat skafferiet? Det kan vara dags att stärka ”staketet” en barriär av flockmedlemmarnas dofter, kissa ovanpå varandras urineringar för att förstärka ridån som skyddar hemmet. ”Vi bor här” – budskapet är viktigt för revirhävdande flockdjur.

Våra husdjurshundar har driften med sig i dubbelhelixen. Så känn inte att rundan kring kvarteret är tråkig, tvärtom, den är viktig och innehållsrik. Den ska ringa in boendet och vara en konsekvent rutin. Den bör få ta tid och fokus bör läggas på nosande och kissande. Många hundar tycker det känns tryggt att få patrullera sitt område dagligen. De behöver kolla av vad grannkatten har haft för sig sedan igår, muttra några ord till taxen som bor i 5:an, kissa på arga hundens brevlåda och nosa av lyktstolpen alla andra kissat på. Om vi försöker motverka, om vi drar i kopplet och avbryter, så konkurrerar vi om något oerhört viktigt för hundar.

Att bara gå revirrundorna, dag ut och dag in och aldrig dra på äventyr, på jakt, på spejar- och spanarrundor, är inte optimalt. Det blir tråkigt. Ibland beger sig vilt levande hundar och vargar på strapatser för att utvidga territoriet, söka nya vattendrag, se efter hur det står till med kadavret i dalen, nosa upp smarriga bär, speja efter nya legor på höga höjder eller bara kolla av viltstammens rörelser. Ibland är äventyren målinriktade, men oftare är de friare än patrullrundorna.

Våra husdjurshundar älskar när vi lämnar motionsspåret och knatar ut i terrängen. Då vankas äventyr och sökande efter nya resurser och upplevelser. Ni kanske hittar en fenomenal pinne ni kan hjälpas åt att konka hem, ni kanske hittar blåbär att mumsa på eller en schysst grop att gräva djupare tillsammans. Vi behöver ge våra jyckar det utloppet. Och vi gynnas av att vara i den sinnesstämningen. För det finns en närvaro i det hela. Så strunta i yogan en dag, gå av stigen istället och leta efter ett älgben eller en fjärilsdal. Stöd dig på din vän i en uppförsbacke och bjussa på ett kex när ni kommit till toppen. Förstå att när ni går ut, promenerar ni inte bara. Det finns syften med varje runda enligt det ursprung som rinner varmt i ådrorna på våra fyrfota vänner. Hylla det.

Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images. Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör. www.carolinealupo.se