Tre små övergivna valpar...

Jag frågade en av trädgårdsmästarna om han visste vems valparna var men vad jag förstod hade de konstigt nog bara poppat upp där under natten. Här i Goa är det vanligt att folk dumpar valpar när de är oönskade eller bara ställer ut dem mitt på vägen så att någon ska köra ihjäl dem. Så tar man hand om ”problem” här!

Då jag var tvungen att åka till jobbet kunde jag inte undersöka saken närmare och när jag kom hem samma eftermiddag var valparna borta… Jag hoppades innerligt att någon vänlig själ hade tagit hand om dem, men förfasades även över tanken att någon kanske bett vakterna i komplexet att ”städa undan” dem.

På kvällen efter en sen middag kommer jag åkandes i bil, ska precis svänga in på vägen ner till min grind och jag vet i fasen hur, men jag får syn på något som rör sig i väggrenen. Det är verkligen beckmörkt här i djungeln och inte många gatlampor alls. ”Stop the car, I saw the puppies!!” skriker jag och rusar ut för att hämta upp två valpar. Återigen skrek dem av rädsla när jag tog upp dem och det var så små, så små. Att ingen av dem blivit överkörd var ett mirakel.

Väl hemma stoppade jag dem i en kartong med en handduk i och gav dem lite ljummen, färsk mjölk som de glupskt kastade i sig. Deras små magar svällde upp som ballonger och jag fick låta dem lugna sig med ätningen. Under natten fick de sova i gästbadrummet i sitt nya kartonghem.

Tidigt på morgonen väcktes jag av små pip så jag gick upp och gav dem mer mjölk och tog sedan en morgonpromenad med Nala (hon fick ibland sova inomhus på en matta i sovrummet, vilken lycka!).

När vi går på stigen utanför komplexet kommer den tredje lilla valpen ut ur ett buskage och följer efter mig! Detta var mer än 200 meter från platsen jag hittade de andra två valparna på, så den lille måste ha gått en lång väg själv. Det kändes verkligen som om det var meningen att jag skulle hitta den.

Stoppade in nyaste valpen i lådan ihop med sina syskon, som vid det här laget ansåg mig sin mamma och skrek så fort jag lämnade dem för en sekund. De stod bara där på golvet på sina små vaggande ben och stirrade på mig som om jag vore ett helgon och så fort jag gick någonstans hade jag tre små skuggor runt fötterna. De var desperata om att få sitta i mitt knä och om jag inte lyfte upp dem rev dem mig med sina små klor när det försökte klättra upp för mina ben.

Jag åkte till affären och köpte mjölkersättningspulver för att ge dem och blandade i lite bröd. De åt så glupskt att det var helt kladdiga över hela kroppen då de doppade ner hela huvudet i skålen. Inte så lätt när man är liten och borde dia!

Tacksamt nog hittade jag dessa gullungar en fredagskväll så jag kunde spendera hela helgen åt att ta hand om dem. När måndagen kom var jag dock tvungen att hitta ett annat hem åt dem då jag var borta från lägenheten från 8-19 varje dag och då de även skrek efter mig hela nätterna. Det är hard work att vara valpmamma!

Genom en grupp på Facebook kunde jag hitta ett bra akuthem åt dem hos en brittisk kvinna och så vitt jag vet har hon hittat hem åt två av dem samt behållit den ena. Slutet gott – allting gott!