Taggtrådsstängsel och helande hundar

Vissa plitar är så rättvisa som systemet tillåter, andra borde bära fångdräkt. Maten är överkokt och lönen i tvätteriet är 13 kronor i timmen. De slåss ibland, ibland spelar de kort. Om nätterna faller tårar mot cementgolvet. Jämmer och smärta. Kanske är det så skuld låter, skam och ånger, säkerligen sorg. Ett par krukväxter och en färgglad fåtölj kan inte dölja det fastetsade i väggarna. Förstagångsbesökare tystnar alltid, lamslås av intrycken, men de intagna klagar inte. De sitter på säkerhetsklass 1 av en orsak, en orsak som gör att de slutat klaga för länge sen.

Hovawarten Tor

Allt det onda gör dock mindre ont på onsdagar. För på onsdagar kommer han. Hovawarten Tor. Han följer husse till jobbet iförd en väst som klargör hans uppgift. Han travar in och fårade ansikten som sällan ler lyser upp. Inte plikttroget eller motvilligt utan för att de inte kan hejda sig. Vissa känner nog att de inte har rätt att le, andra skiter i vilket för de är inte klara med att pissa på systemet, de kanske aldrig blir eller bör bli det heller för den delen. Vad vet jag. Tor får dem att le oavsett. Han får dem att glömma att de blivit utstötta, han får dem att glömma sina brott. Han får dem att minnas vilka de egentligen är, innerst inne. En timme i veckan lyckas han med allt det helt utan ansträngning. Bara genom att vara Tor.

Bredaxlade och tatuerade eller tunna med svart blick, det spelar ingen roll, alla strider de om hundens uppmärksamhet. Om närheten, om att få låta fingrarna löpa genom hans päls. ”Tjenare grabben” orden blir sammetslena på ett sätt de aldrig annars är här inne. Sammetslena.

En ny kille

Tor är inte rädd för de intagna, han ryggar aldrig, han lutar sig emot, vill vara nära de andra skyr. Hunden möter deras blickar och hans är alltid full av kärlek, så det blir även deras. Idag ses de ute på rastgården. Husse kastar en tennisboll och Tor hoppar vant upp och möter den, ljudet av käftarna som slår om fångsten ekar över gården. Med bollen i munnen tassar hunden fram till en kille som sitter på en bänk, han som stirrar på sina nedbitna tumnaglar och sällan säger något. Han är ny.  Tor släpper ner bollen framför killens fötter, det är något speciellt med hundar och bollar för det är svårt att motstå inbjudan. Killen sparkar motvilligt iväg den, Tor hämtar, killen rullar väck bollen igen, Tor hämtar. Då kastar killen iväg den, Tor hämtar.  De gör så några gånger tills nagelbitaren vågar möta hundens blick. Då sätter sig Tor bredvid honom och lägger huvudet i hans knä.

Han gör kanske så för att han är tränad till det eller för att han vill. Det spelar ingen roll för värmen finns där oavsett. Så länge Tor lämnar arbetspasset med viftande svans och högburet huvud kommer husse fortsätta att ta med honom till jobbet. För hunden lyckas med något kriminalvården inte klarar av. Han öppnar hjärtan. För han ger av sitt innersta, utan att döma eller fördöma, utan att kräva en motprestation. För hans hjärta är rent och han är sann. De intagna kan ta emot gåvan för hunden reser inga murar inom dem.

En Tor på varje anstalt

Han kommer på onsdagar. Och det är kanske därför det oftare spelas kort än slåss på onsdagar. Och torsdagkvällar och fredagsförmiddagar också för den delen. Det är kanske därför. Det borde nog finnas en Tor på varje anstalt, kanske två dagar i veckan. Man kan tycka att någon som mördat, stulit, våldtagit förlorat rätten till något så priviligierat som hundumgänge. Jag kan tycka det. Men ibland tycker jag det är viktigare att råda bot på det svarta dessa människor bär på, allt det svarta. På alla tänkbara vis. Hur ska de annars kunna känna och göra annorlunda?  Är rehabilitering målet borde ”vården” inom kriminalvården vara viktigare än att beröva någon något så läkande som en hund.  Så länge svansen viftar på hemvägen.

Peace out!

/Carro, Krutor och Koi