Pascha larmar innan matte får migrän

Pascha är en nu femårig golden retriever som Sara Brodén Scharfenort och hennes man, Christian Scharfenort, mötte i Turkiet för två år sedan. Historien om det mötet är en hel berättelse i sig, men Paschas jobb, som hon fick när hon kom till Sverige är vad det här kommer att handla om. Pascha är Sveriges första medicinskt alarmerande assistanshund för kronisk migrän och Hortons.

Alarmerande assistanshund

En alarmerande assistanshund kan hjälpa de som har anfallssjukdomar som exempelvis diabetes, epilepsi eller migrän. Hunden kan varna i förväg för förändringar i blodsockernivån hos den som har diabetes. För den som har epilepsi kan hunden hämta hjälp om man får ett anfall. Hunden kan också finnas nära och stödja. Ibland kan hunden också varna inför ett anfall. För den som liksom Sara har svår migrän och Horton kan hunden lära sig känna igen små förändringar i matte eller husses beteende och varna innan anfallet kommer. Hunden kan också hämta medicin, syrgas och springa efter hjälp.

Hortons huvudvärk kommer i attacker, smärtan är så intensiv så att det känns som om ögat ska tryckas ut och det krävs som regel syrgas, injektioner och ibland även akutsjukvård för att anfallet ska gå över. För Sara, kommer anfallen nästan varje dag.

Mötte Pascha i Turkiet

När Sara blev kroniskt sjuk innebar det stora livsomställningar för henne och hennes man. Till slut kunde Sara inte fortsätta sitt arbete som psykolog och familjen tvingades säga upp sin lägenhet utanför Stockholm och bo i semesterlägenheten i Turkiet under tiden som de letade efter billigare boende. Det var här de mötte Pascha, ett möte som kom att ge Sara och hela familjen bättre livskvalitet.

Första mötet med Pascha var omvälvande.

-Hon vågade sig försiktigt fram till oss och tryckte sig mot oss utan att våga se oss i ögonen. Hon stod stel som en staty och hängde så djupt med huvudet att nosen nästan nuddade marken, berättar Sara. Vi hade inga planer på att bli med hund, men kunde inte vända henne ryggen. Min man brukar säga att det var hon som adopterade oss och så var det nog. Hon valde ut oss till sin matte och husse.

Mår bättre nu

Tack vare Pascha kan nu Sara arbeta några timmar i veckan, hon mår bättre. Nu lever de ett tätt liv ihop, och är beroende av varandra. Men innan dess levde Pascha ett hårt liv som som gatuhund. Golden retriever är en populär hundras i Turkiet, men i takt med att rasen har blivit vanligare har den förlorat sin status och det är vanligt att man överger hunden på gatan när man flyttar eller tröttnar. Så var fallet för Pascha.

Pascha visade tidigt att hon var väldigt uppmärksam på Sara och hur hon mådde.

-Pascha hjälper mig genom att larma i tid när ett anfall är på ingång. Tack vare henne hinner jag ta min medicin i tid, och anfallen blir lindrigare. Vi märkte att hon blev klistrig på mig, som om något var på gång. Hon spontanmarkerade i viss mån och vi jobbade vidare på det så att hon markerade konsekvent. Det hjälpte mig att ta medicinerna i tid, säger Sara. Där föddes tanken på att utbilda Pascha.

Med tanke på Paschas skick var det naturligt att familjen engagerade sig intensivt i henne och gav villkorslös kärlek och stimulans. Det gav utdelning. Hon blev en allt tryggare och gladare hund som älskade att lära sig nya saker. Hon blev tydligt kompetensglad och hennes utvecklingskurva var fantastisk.

-Vi blev väldigt tighta som familj, säger Sara.

Pascha självförtroende växte

-Tanken på att utbilda henne till medicinskt alarmerande hund föddes tidigt. Jag märkte att hon svarade bra på träning och tyckte att det var roligt. Hennes självförtroende växte och jag fick glädje av hennes nya färdigheter. Vi har lärt henne markera för små förändringar i mitt beteende så att jag kan ta medicinerna tidigare och få bättre effekt på anfallen.

Beroende på om Sara sitter, ligger, står eller går så har man lärt henne larma på lite olika sätt för att Sara ska märka det. När Sara står, skrapar hon med tassen på hennes lår. När Sara sitter eller ligger, lägger Pascha huvudet i Saras knä och tittar intensivt på henne. När Sara går blockerar Pascha henne genom att sätta sig framför och lägga upp tassen på Saras lår.

Förutom att varna så kan Pascha också hämta mediciner, syrgas, mobiltelefon och hjälp från Saras man och främmande personer när Sara får svåra anfall. Med en speciell sele kan Pascha också fungera som balansstöd när hon har migrän som påverkar balansen. Med sitt tjänstetäcke signalerar hon också att det rör sig om ett medicinskt tillstånd och det gör folk mer hjälpsamma.

Pascha varnar innan anfallet

Vad innebär det att Pascha hinner varna innan anfallet?

-När Pascha markerar för att Horton- eller migränanfall är på gång, kan jag ta mediciner och syrgas tidigare och få bättre effekt på anfallet. Jag för huvudvärksdagbok över hur många och hur svåra anfall jag har. Sedan Pascha började arbeta som medicinskt alarmerande hund i juli (efter lämplighetstestet) har antalet anfall gått ned och svårighetsgraden har minskat eftersom jag kan ta medicinerna tidigare och få hjälp när jag behöver. Tidigare hade jag upp emot sex anfall per dygn. Numera har jag färre anfall och ser en trend med ett par huvudvärksfria dagar per månad. Det är fantastiskt!

Sedan Pascha började arbeta som assistanshund händer det mer sällan att Sara behöver åka in akut. Nu när det är lite längre luckor mellan anfallen kan Sara arbeta ett par timmar i veckan. Pascha är med Sara hela dagarna, överallt. Som assistanshund räknas hon inte som hund utan som medicinskt hjälpmedel.

-Det innebär att jag enligt Diskrimineringslagen har rätt att ha med henne överallt. Personer som har rätt till assistanshund har så pass svår funktionsnedsättning att deras möjlighet att delta i samhället är mycket begränsad. Tanken med assistanshund är att föraren ska kunna delta på lite mer lika villkor som andra och få större autonomi, alltså kunna ge sig ut lite mer på egen hand. Livsmedelslagen har också gjort undantag för assistanshundar så att assistanshundsekipaget har rätt att vistas i livsmedelsaffärer och på restauranger.

Bättre livskvalitet

Tidigare vågade Sara i princip inte gå ut på egen hand eftersom det ofta hände att hon fick så pass svåra anfall att hon inte kunde ta sig hem på egen hand eller  använda mobiltelefonen för att ringa på hjälp. Livet var väldigt inskränkt.

-Nu går jag på skogspromenader, uträttar ärenden och träffar vänner på egen hand. Det är en enorm skillnad i livskvalitet! Jag känner mig trygg med att hon markerar för kommande anfall, hämtar medicin, syrgas och telefon och kan hämta hjälp när det är riktigt illa. Folk blir mer förstående och hjälpsamma när de ser hennes tjänstetäcke och förstår att det rör sig om ett medicinskt tillstånd. Det gör det mindre genant för mig att få anfall i offentliga miljöer.

-Det är svårt att beskriva hur mycket Pascha betyder för mig. Hon är med oss hela tiden och är en väldigt högt älskad familjemedlem. Samtidigt är hon ett ovärderligt medicinskt hjälpmedel. Jag älskar henne lika mycket som jag älskar min man och han känner likadant! Han brukar säga att det var hon som adoperade oss och nu hjälper vi varandra. Det är fantastiskt!