När mörkret faller

Visst finns det mörkrädda hundar. Hundar som hellre tar kvällsrunda i tidig skymning framför den kolsvarta natten. Om mörkret fallit smyger de fram, kikar hit och dit, blir avståndstagande mot främlingar ni möter. Och en del hundar oroas när lamporna släcks och konturer suddas ut. De trevar sig fram genom huset, tvekar mer, vaktar intensivare. Men är de verkligen mörkrädda?

Ja, det kan de mycket väl vara. Men hundar som lider av skotofobi (mörkrädsla) med själva mörkret som orsakande faktor tros vara relativt få. Ibland finner vi istället synfel, sjukdom eller smärta som orsak. Men innan vi djupdyker i orsaker, lär vi oss mer om hundars synförmåga och naturliga skäl till oro i mörker.

Forskare börjar enas om att hundar har rätt bra syn i skymningen och även något bättre mörkerseende än vad vi har. De är även snabbare än oss på att fokusera om blicken om ljuset skiftar från mörkt till ljust eller vice versa. De kan kvickt detektera rörelser i dunkel belysning och kan urskilja skuggor bättre än vad vi kan i skumt ljus då de ser flera gråa nyanser än vi gör. Detta tros ha att göra med att hunden är ett revirhävdande rovdjur och evolutionen har gett dem en synförmåga som ökar chansen på lyckad vakt eller jakt. Så hundar ser bra i skumt ljus, en lagom dos mörker påverkar inte en frisk hunds förmåga att orientera sig. Däremot är deras mörkerseende i det nattsvarta bara lite bättre än vårt, till skillnad från katter, och andra nattjägare, som ser imponerande bra i mörker.

Hundens ursprung är alltså en naturlig förklaring till varför hundar kan vara mer vaksamma och smygande i skymningen (oftare än i tidig gryning). Revirhävdande djur behöver ju hålla vakt nattetid och spana efter faror. Någon i flocken bör slumra lätt och speja längs med revirets gränser då och då. De boskapsvaktande raserna är ess på det hela då de under hundratals år använts för att vakta boskap från vilda djur eller tjuvar nattetid. Raser som ska vakta hus och hem har samma förmåga och drift. Jakthundar, eller alla hundindivider med jakt i hjärtat, brukar också ändra sitt beteende när mörkret faller. Dessa hundar är förprogrammerade att ta det varligt när skuggorna beger sig och natten nalkas för mer än bytet i sikte kan lura mellan granarna. Deras beteende tyder dock snarare på förhöjd vaksamhet och inte mörkrädsla.

Äldre hundar, vars sinnen försämrats av ålder, kan bli mörkrädda. Om luktsinnet och hörseln (sinnesförmågor styr hunden när synen inte kan göra sitt) sviker förlorar hunden sin kompass i mörker. När navigationen blir klurig kan oro sippra in. En schysst lösning kan vara ett par nattlampor i vägguttagen. En vid vattenskålen och en vid hundens bädd som lyser upp grånosens väg om natten. Är kvällspromenader i mörker ett orosmoment kan du ha pannlampa på och hunden kan få en egen. Ett LED-halsband inställd på stadigt sken kan göra stor skillnad under kvällskissen.

I de flesta ”mörkrädda” hundar är mörkret snarare en trigger kopplad till negativa erfarenheter. Ponera en hund som vaknat och skrämts av fyrverkerier en nyårsnatt. Eller en hund som bävar ensamhet men som lämnats ensam i mörker. Dessa hundar kan framstå som mörkerrädda, men egentligen är mörkret en mental förvarnare på en hemsk upplevelse. Hundarna i exemplen ovan brukar oroas av mörker inomhus, men utomhus kan det gå bättre. Har en hund däremot blivit påhoppad av en främmande hund på kvällspromenaden eller varit med i en bilolycka nattetid kan mörker utomhus snarare skrämma än inomhus.

Så vad göra om hunden är mörkrädd? För att få en djupare förståelse för om en hund är mörkrädd eller rädd när det är mörkt bör man först låta en veterinär utesluta medicinska orsaker. Sedan rannsakar man hundens tidigare upplevelser och försöker sy ihop orsak och verkan. Därefter adresseras de underliggande orsakerna eftersom man inte når hållbara lösningar enbart med ”mörkerträning” om inte exempelvis en underliggande ljudrädsla behandlas först.

När underliggande orsaker tagits itu med är positiv förstärkning ett effektivt redskap, närmare bestämt motbetingning av mörker. Snygga ord som innebär att man gradvis associerar mörker med något positivt som hunden uppskattar för att vända den negativa känslan till en positiv. Gillar din mörkrädda hund godis, lek, apportering eller kanske att spåra. Bingo! Då kan du (inne eller utomhus beroende på vart rädslan visar sig) bjussa på det härliga när skymningen puttar undan dagen. Repetera några veckor och senarelägg sedan aktiviteten en aning. Sakta men säkert tar ni er emot att göra skojiga saker när det är mörkare. Öva lite lagom och låt det ta tid. Och under den tiden är det klokt att inte utsätta hunden för mörker utöver hundens förmåga, vilket innebär att skippa nattliga turer om tassarna darrar.

Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images. Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör. www.carolinealupo.se