Nala – hunden som inte ville lämna mig

Först tyckte jag hon var gullig, som sig bör, men efter några dagar började hon hoppa och bita och vara bångstyrig. Hon var cirka fyra månader gammal när hon kom och jag har ingen aning om var hon kom ifrån, då det inte fanns så många andra hundar på gatan där jag bodde. Min kollega sa att hon såg ut som Simba från Lejonkungen, men jag sa att Simba var ju en kille så Nala fick hon heta.

Hon blev kvar utanför huset. Jag ville inte ta in henne för jag visste att jag bara skulle bo där några månader och det hade inte varit rättvist mot henne att sedan slänga ut henne på gatan igen. Men utanför huset där stannade hon och in kom hon ju mer och mer… svårt at säga nej till en liten söt valp som smyger in och lägger sig o somnar på mattan.

Som vilken valp som helst var hon väldigt busig och leksen och hon sprang glatt omkring på gatan och hälsade på alla som gick förbi. Och med ”hälsade” menar jag hoppade upp på och bet. Så folk började ju slå och sparka efter henne eftersom hon var så jobbig.

Det var inte den lättaste uppgiften att få bukt med den lilla donnan, men hon var supersmart och allt jag försökte lära henne satt som en smäck efter ett fåtal försök. Men, det gick inte att dominera henne, hon var så satans envis. Jag tror, eftersom hon blivit slagen som valp av alla hon sprang fram till, så tog hon hårda tag som beröm. Jag kunde hålla ner henne på rygg i en kvart utan att hon lugnade sig och när jag släppte så hoppade hon upp och bet igen. Rackarungen!

Månaderna gick och jag vaccinerade henne, avmaskade (som jag gjorde med alla hundarna jag matade) och när det blev dags för mig att åka till Sverige lovade indierna som jobbade i huset att de skulle ta hand om henne och fortsätta mata de andra hundarna. Någon månad senare när jag kom tillbaka för att hälsa på fick jag reda på att Nala varit med om en olycka och att de skickat henne till ett hundhem. Jag blev chockad. Ingen hade brytt sig om henne och ingen hade brytt sig om att säga till mig. Jag åkte ner till hundhemmet (PAWS) för att se om hon ens fanns vid liv.

Jag hittade henne i en liten bur, hon grät så mycket när hon såg mig, men hon var vid liv och vid god vigör. Hon hade en skada på benet som ingen hade röntgat eftersom detta kostar pengar och man vill inte spendera pengar på en gatuhund. Hon hade dock blivit steriliserad.

Mitt hjärta gick sönder när jag såg hur hon satt där i buren och grät. Jag bestämde mig för att ta hem henne till min nya lägenhet, även om jag inte visste hur jag skulle lösa allt rent praktiskt. Allt var bättre än att sitta i bur!

Sagt och gjort, Nala följde med mig hem. På dagarna när jag inte var hemma fick hon springa fritt utanför lägenhetskomplexet och på nätterna sov hon med mig i sovrummet. Fina Nala, som blivit så stor och som följde mig vart än jag gick.

Benet läkte fint och efter några veckor kunde hon gå utan att halta. Vi tog promenader bland fälten varje dag och hon simmade i sjön bredvid huset.

Nala älskade att bada. Ibland kom hon hem och droppade av röd lera då hon varit nere i fälten och rullat runt i lerpölarna och sedan kom hon in och strök sig mot de vita väggarna i min lägenhet. Härligt!

Nala blev verkligen min bästa kompis och hon förstod allt jag sa åt henne. Det var den bästa av två världar för både henne och mig – när jag inte var hemma var hon ute ensam och sedan myste vi när jag kom hem. Hon kom skuttandes så fort jag visslade på henne. Ibland sprang hon efter min scooter när jag åkte och några gånger var hon borta över natten när jag gick ut för att hämta henne. Men hon kom alltid tillbaka, lika glad och hoppig som innan. En minst sagt mycket självständig hund.

Månaderna gick och det blev tid för mig att lämna Goa igen. Vart skulle Nala ta vägen? Denna gången skulle jag inte komma tillbaka förrän efter sju månader. Jag ville att hon skulle få ett bra hem – permanent.

Min snälla kompis Fabian erbjöd sig att ta hand om henne och Nala fick flytta till en stor portugisisk villa med underbar trädgård och… pool!! Himmelriket för en badtok som hon.

Nu har det gått nästan tre år sedan jag först träffade Nala och hon har det fortsatt jättebra i sitt nya hem, där har hon även skaffat sig ett hundgäng och massa nya människokompisar.