Konsten att skapa förutsättningar för trygghet

Efter att avelsrådet gjort sitt och gener matchats för perfektion ska stundande dräktighet formge ett gäng mirakel. När de sett dagens ljus, är det långt från klart. Nu börjar uppfödarens jobb att stötta tiken och även själv bidra till att valparna får förbli så perfekta som de fötts. Det är inte enkelt.

Ibland förvandlas små misstag i hundskötsel till enormt lidande för valparna långt upp i vuxen ålder. Det är tyvärr, tyvärr, TYVÄRR, T   Y   V   Ä  R  R!! relativt vanligt att jag som hundpsykolog träffar uppgivna, ledsna mattar/hussar, till uppgivna, ledsna hundar som därav blivit rädda eller arga. Jyckarna som fick ett dåligt startskott i livet. Det är synd. För ofta och enkelt skulle det som skapat kaoset kunnat undvikits.

Valparna får utvecklas

Det är oerhört viktigt att valparna får utvecklas enligt den begynnande ontogenins gilla gång. Det kanske låter självklart i teorin men kan vara klurigt i praktiken. Med otillräcklig kunskap kan vi människor råka störa och förgöra mer än forma och utveckla. Här kommer ett gäng vanliga orsaker till problembeteenden (och därmed lidanden) som skapats under den tidiga valp-eran hos uppfödaren:

1)Otillräcklig socialisering

Valparna har levt för isolerat. Man bör inte låta allt och alla umgås med valparna i tid och otid, då även det kan skada. Unga valpar bör leva i en skyddad men innehållsrik verkstad för att få rätt redskap i livet. De gynnas av att träffa hundvettigt folk, barn och andra hundvettiga hundar och djur. Blir det en raritet är risken för osäkerhet, vid dessa möten senare i livet, större. Viktigast är att de uppfödaren väljer låta träffa valparna, är schyssta personer som vet hur man vänligt bemöter hundungar på ett bra sätt, som läser deras kroppsspråk och ger gensvar på signaler de ger.

2)  Otillräcklig miljöträning

Valpar som inte sett tillräckligt av världen. Att vistas i ett hushåll och bara i det hushållet ger tunnelseende där utomstående kan upplevas som otäckt i framtiden. Det kan sätta sig, djupt. Återigen bör inte valpar släpas runt på alla möjliga upptåg. Men de gynnar dem oerhört att i sin takt, på sitt vis, få lära känna sin omvärld som inom kort kommer innebära mer än uppfödarens bakgård. Första bilfärden bör inte vara med sin nya husse &/ matte.

Första intrycket av ett samhälle, en äng, skog och andra hem bör vara med sin mammatik och uppfödare i släptåg. Korta mikropass och inte ens särskilt många räcker bra. Det är nyttigt att hälsa på en sopbil, morsa på en snöplog, vistas i ett stall, passera ett dagis, äta kex utanför den lokala mataffären och erfara en dammsugare eller en Audi.

3)  Matbrist

Att tidigt ha fått kämpa för sin föda. Vare sig det gäller antal spenar i relation till valpar, större buffligare syskon som rår åt sig eller sparsam utfodring av hundmat… så ger erfarenheterna konsekvenser i hundens relation till resurser. Mat är överlevnaden, det är känslosamt och slitsamt när brister upplevs.

Jag möter ofta hundar med resursaggression kring mat och ben vars ägare berättar att valpen var tunn när den kom, kullen var stor och jycken hets-åt redan som liten. Att inte få tillräckligt när man behöver det som mest, det sätter sina spår. Dessa hundar kan fortfarande rehabiliteras, vi kan hjälpa dem bli kvitt de beteenden som bekymrar oss, genom att vända deras känsla kring mat. Men att förebygga förekomsten vore ju allra bäst.

4)  Oskyddade från eller utsatta för negativa erfarenheter

Valpar som tidigt erfarit skrämmande upplevelser. Som bäst är de osäkra, som värst traumatiserade. Det kan handla om hårdhänt hantering, att något fallit över dem, om de blivit nedtryckta eller ryckta i, slagna, nyttjats som leksak åt barn, tappats, felaktigt miljötränade eller socialiserade, om de levt i en stressande miljö, själva blivit attackerade eller bevittnat hundslagsmål och så vidare. Skapa en boendemiljö som är säker, riskbedöm omgivningen och erfarenheterna valparna ställs inför. Det är viktigt. Vi ska inte överbeskydda eller ömka, men vara rädda om våra hundars känsloliv.

5)  Ogynnsam DNA

Jag syftar på avel som genererat ohälsosam exteriör (andningssvårigheter, sluttande ryggar, för långa kroppar, för stora huvuden, felaktiga benställningar osv.). Funktionalitet bör anses vackrast. Eller avelspar där båda/någon av föräldradjuren har mentala problem med sig i det genetiska bagaget (obs! Alltså inte miljöorsakat).

Hur korrekta dessa jyckar än må vara enligt exteriör bedömning, så låt oss inte avla på hundar som är aggressiva, rädda av egen natur, från grunden. De är få! Men låt det förbli så. För det finns genetiskt betingad ljudrädsla och har far, farfar, och farfars far bitit utställningsdomare så kanske det inte är rätt hane att avla vidare på. Eller så bör domaren gå i pension sedan länge. Men obs! Många fall av psykisk ohälsa hos hund är snarare miljöbetingat än avelsfel. Men även genetiska komponenter påverkar hur hundar hanterar de erfarenheter de stöter på i livet.

6)  Rätt hund till fel person – är tyvärr vanligt, när valpen blir till handelsvara och kombinationen med köpare inte matchar. När försäljning är ett faktum är det viktigt att uppfödare är överdrivet ärliga med vad rasen och individen som säljs är för typ och vad det innebär. Överdrivet skriver jag för att köpare ska kunna höra detta genom den känslomässiga påverkan söta valpar har på oss. Sorry, men vi hundköpare blir lite döva. Så lista tydligt upp vad jycken kommer behöva för att må bra, vara i balans och inte utveckla problematiska beteende. Och även vilka typer av problem som är vanliga inom rasen. Våga lägga upp hela arvsmassan och dess innebörd på bordet. Så spekulanten verkligen, verkligen och VERKLIGEN vet vad han/hon ger sig in på. Det är match-making på hög nivå.

Köparens ansvar

Absolut är det även köparens ansvar! Men uppfödaren bör ha kunskap upp över öronen om rasen och individen. Som köpare gäller det att vara helt ärlig! Framför allt med sig själv, rannsaka dig själv och dina förutsättningar noga. Var sedan helt, HELT!! ärlig i din kommunikation kring detta med din valda uppfödare.

Vad kan du om hundar i allmänhet, rasen i synnerhet, vad önskar du dig, vad önskar du dig inte, vad har du för tid att lägga på hunden, hur ser din boendemiljö och arbetsmiljö ut, var har du för förväntningar på vad hunden ska klara av? Ärligheten är viktig, för springer du inte tre mil i veckan, så tro inte att en hund kommer få dig att göra det. Så kan bli fallet. Eller så får du en studsboll till jycke som vill tapetsera om med tänderna. Jag stötte en gång på en hundägare som köpt en hund av jaktras. Uppfödaren hade påstått att det var en utställningslinje och därmed skulle jycken inte ha något viltintresse eller större motionsbehov. Lite ville jag gråta. För allas skull.

Lär av misstagen

Listan kan säkert göras lång och jag vill helst inte ha den fylld av pekpinnar. Men ämnet är viktigt då konsekvenserna kan bli förödande, för alla parter. Fel kan vi alla göra, inget fel med det och med all rätt … Så länge vi lär av våra misstag. Och så länge vi inte slår dövörat till när valpköparen ringer och berättar att det inte riktigt blev som de hade tänkt sig. Och så länge du som matte och husse tar hjälp och reder ut jyckens huvudbry. Det handlar om ansvar.

Majoriteten av alla uppfödare är oerhört bra på ovanstående, kunskapsnivån och engagemanget är ofantligt. För dig som känner att det sviktar, finns i dag gedigna uppfödarutbildningar inom den privata hundutbildningssektorn (jag uttrycker mig så för de är de enda jag har erfarenhet av och med den saken sagt dissar jag inga andra utbildningar).

Nyttja konsumentmakten

Du som hundägare, nyttja konsumentmakten, forma Sveriges uppfödartraditioner genom att enbart köpa valpar som är välmående, bra i hull, orädda då de är uppföda och formade av varsamma händer. Det är okej att vara reserverad, lite tillbakadragen och tystlåten, för en del är det till och med rasegenskaper. Men det är stor skillnad på det och att vara rädd.

Rädsla kan i den könsmogna unghunden lätt slå över i aggression om offensivt agerande ligger närmst till tass, då hormoner ger kraft till extrovert utlopp. Jag hör ofta utlåtanden som ”Han blev sådan när han blev könsmogen”… nja brukar jag mena, visst kan det vara så, men ibland fanns orsaken långt innan dess, utloppet däremot blev först ett faktum när modet tog vid.

Majoriteten av alla valpar är tack och lov skonade från en destruktiv uppväxttid. Men för de som inte varit det, det är för dem jag lyfter dagens ämne. För det är dem, jag alltför ofta, träffar …

Missa inte kommande tidningsutgåva av Härliga Hund, stor Valpspecial!

Peace out/Carro, Krutor och Koi