Annons
Annons
Isbit, säger du? Näääää.
Det har varit lite varmt. Då blir jag svettig som tusan mellan trampdynorna. Som bekant har vi labbar simhud ”mellLANtårna”, som morfar säger, och det växer även en del päls där omkring. Så när det blir varmt blir det jättevarmt och svettigt och jobbigt och jag vill ha vatten och jag andas fort och jag vill vara i svala gräset eller gå in och ligga i min korg … Blä.
Men så var mattes tjejkompis A hemma hos oss. Det är hon som är så bra på massage så jag brukar hålla mig nära henne. Hon gav mig en jättekonstig sten som inte smakade någonting och DEN BLEV BLÖT när jag hade den i munnen. Jag tog den bara för att hon gav den till mig. Jag gillar ju henne och det kändes oartigt att inte ta emot hennes konstiga sten. Så jag tog den snällt, men sedan la jag bara ner den. Fast då sa hon: ”Ät den nu, Zowie. Den är jättegod.” Det var den inte, men eftersom jag är väluppfostrad slickade jag lite på den ändå. Den kanske var lite som en vattensten. Hon sa att det heter isbit. Jaha, sa jag. Näää, tänkte jag.
Jag tänker inte äta sådana där konstiga stenar igen. Tror jag. Finns de i andra smaker? Katt? Bacon?
Tips på annat kul att läsa:
En smarrig glass kanske? Här finns receptet på tonfiskglass.
Och hur bra är inte den här kombon? Hundar som äter glass.
Coopers tålamod är beundransvärt, så här i glassammanhang. Hur skulle du klara dig?
