Hur vet jag om hunden har ont?
Även om hundars smärtsensorer och smärtupplevelser liknar våra är deras uttryck annorlunda. Evolutionen har gjort att de i större utsträckning än vi döljer sin smärta. Det har nämligen varit nödvändigt för överlevnad. Att visa sig sårbar och fysiskt svag gör ett djur utsatt. Så hundar strider på, biter ihop och gnäller inte i första taget. Vissa mer än andra. Så låt oss titta närmare på detta viktiga ämne.
Även om förhållningssättet varit en framgångsrik överlevnadsstrategi i vildmarken försvårar det för oss som vill försäkra våra hundars livskvalitet och välfärd. Hundar som skriker rakt ut för minsta lilla försäkrar sig att få hjälp tidigt. Men de hundar som inte säger ett knyst riskerar att lida. De anpassar sig och förändrar sitt rörelsemönster för att undvika sådant som gör ont. Signaler på smärta blir så subtila och svåra att se att vi riskerar att missa dem. Att lära sig hur smärta påverkar en hundkropp och kunna se små tecken tidigt är avgörande för att säkra djurskyddet, vilket är vårt ansvar.
Orsaker till smärta
Hundar kan ha ont av olika skäl. Det kan handla om akut smärta, exempelvis en sticka i en tass, en sprucken tand eller en muskelskada. Men det kan även komma inifrån så som vid magkatarr, njurpåverkan, en vaxpropp i örat eller huvudvärk. En överbelastning, en glappande knäled eller en dålig höft kan också orsaka värk. Orsakerna kan vara många och smärtan olika. Molande värk, huggande eller brännande smärta, ilande eller krampaktig smärta. Ofta talar man om nociceptiv smärta (vävnadssmärta) eller neuropatisk smärta (nervsmärta), de uppkommer av olika skäl, känns och behandlas olika. Och de uppvisas på olika sätt.
Hur smärta kan visa sig hos de som döljer
Vanligtvis anpassar hunden sitt rörelsemönster på ett eller annat vis för att undvika att belasta det som smärtar eller avlasta något som kan leda till obehag. Det kan visa sig genom att hunden sätter sig på sniskan eller springer på snedden istället för att hålla rakt spår, avbryter bajsning eller kissar på ett konstlat sätt. Exempelvis en hanhund som konsekvent ställer sig på vänster bak (sitt friska ben) och lyfter på det högra (eventuellt smärtapåverkade ben) när han kissar för att undvika att belasta det som gör ont. Hunden kan även som respons på smärta ta olika långa steg med vänster bakben i jämförelse med höger eller vice versa. Eller ta ett snabbare steg med det ena benet för att minska tiden kroppen stöds av det andra som gör ont. En hund kan också skjuta ifrån vid hopp, med det ena bakbenet hellre än det andra, för att avlasta. Ett annat symptom kan vara att hunden inte ligger, står eller sitter centrerad över sin mittpunkt utan skiftar över vikten mer på en sida. Ett annat symptom är att kuta rygg för att underlätta något som gör ont inom.
Lätt att bli hemmablind
Även små avvikelser från ett normalt rörelsemönster, snarare än din hunds norm, kan vara ett tecken på smärta. Det är ju möjligt att din hund rört sig på detta vis länge och du har blivit hemmablind, det händer de bästa. Jämför därför med en normalbild och undvik resonemanget ”men så har hon alltid gått” för att avskriva ett eventuellt symptom.
Självmedicinering
En annan vanlig tanke är ”men han hoppar och springer ju så mycket, han kan inte ha ont”. En pigg och alert unghund kommer inte dimpa ner i uppgivenhet vid smärta, den köttar på (en äldre hund hade kanske taggat ner). En generellt hög energi är alltså inte orsak nog att avskriva misstanke om smärta. Hundar kan till och med bli mer aktiva om de har ont. De kan intensivt springa i cirklar och fnatta runt innan de flämtande lägger sig ner för att sova. Den ökade aktiviteten kan vara självmedicinering. Adrenalinet som triggas i gång är nämligen kroppens egna morfin och oerhört smärtdämpande.
Beteendeförändringar
Ibland är dessa härdade hundars symptom beteenden eller ändrade förhållningssätt. Adrenalinet som ökar i en smärtpåverkad kropp bidrar även till en ökad reaktivitet och vaksamhet. Utfall i koppel och offensivt förhållningssätt vid hantering är ett klassiskt smärtsvar men kanske inget man direkt tänker på om hunden börjar trilskas när tassarna ska torkas eller klorna klippas. En annan vanlig respons är irritation (morr, hugg) eller rädsla och flykt om hunden störs när hen sover eller om du kommer åt hunden när hen inte är beredd. En hund kan även börja ogilla att sätta på sig selen, eller stanna på promenaden, ovillig att gå om kroppen gör ont. Problembeteenden kan alltså ha utvecklats på grund av smärta. En hund som har ont kan plötsligt bli ljudrädd, få separationsångest eller börja ogilla bilåkning. Finns det ingen logisk förklaring till beteendeförändringen bör smärta undersökas som eventuell bakomliggande faktor.
Vid undersökning
En del hundar piper inte till av smärta om man klämmer igenom dem. En del hundar väljer att inte visa något alls, speciellt för en främling och i ett utsatt läge i en otrygg miljö. Detta försvårar veterinärens jobb. En duktig veterinär vet att vissa hundar istället blir väldigt stilla, slickar sig om nosen eller gäspar när det onda området berörs. De kan sjunka undan, lutar sig bort eller blir arga när kroppen undersöks. Och det kan vara en smärtrespons. En del raser är avlade att visa så lite tecken på smärta som möjligt, oftast hundar som historiskt används till kamp eller boskapsvakt. När deras smärtområden palperas (kläms och känns på för att söka efter smärtresponser) kan ett subtilt tecken på smärta vara att pupillerna vidgar sig när området berörs. Vid ett adrenalinpåslag förstoras nämligen pupillerna.
Vad göra?
Om du misstänker att din hund har ont är det klokt att skriva ner de symptom du noterat. Det kan vara fysiska indikationer eller beteendeförändringar. Skriv även upp när det började och hur det har utvecklats, om det kom plötsligt, eller om något hänt som kan ha orsakat det. Anteckna allt så att du kan ge veterinären så mycket information som möjligt, det underlättar vid en utredning. Och tänk på att det finns olika expertis inom veterinärmedicinen. Ta dig till en klinik med många olika experter. En ortoped kan vara av vikt, en internmedicinare eller någon med kompetens inom tandhälsa exempelvis. Har din hund ett påverkat rörelsemönster är det extra bra om kliniken har en rehabavdelning med hundsjukgymnaster eller hundfysioterapeuter.
Agera i tid
Ta det säkra före det osäkra om du misstänker smärta, åk till veterinären. Gör så i god tid, låt inte dagar bli till veckor eller månader. Ju längre en hund har ont desto bättre blir hen på att dölja det och du kanske vänjer dig vid det som först verkade abnormt. En smärtorsak som går obehandlad kan förvärras, tillståndet kan bli kroniskt. Så tveka inte, stilla din oro.
Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images. Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör. www.carolinealupo.se