Hundträning och jazz

Min musikaliska höjdpunkt i livet förblir att trumma med ätpinnarna à la Dave Grohl på sushihaket i väntan på rå fisk och ris. För let’s face it… om jag inte har medfödd talang, ingen tid, ingen ork och egentligen ingen som helst kunskap samtidigt som jag enbart och eventuellt endast kommer besöka den där positiva saxläraren max 1,5 gång…. så är skeppet dömt att sjunka.

Gör jobbet eller skrota din målbild

Hur kan jag då hantera min målbild, min dröm och min vision. Jo jag kan ödmjukt skrota den. Låt oss ta inkallning som exempel. Antingen tränar man som satan. För det är vad som krävs för att få en bergsäker, klockren inkallning som funkar kring hundens mest kittlande lockelser. Att träna satan kan vara askul. Testa. Men gör man inte det är det klokt att ha hunden kopplad eller i vilket fall inte förvänta sig att han tänker komma när du ylar. För det kommer ske med samma sannolikhet som att jag får jamma med Chet Baker. Och han är död.

Att göra typ nästan rätt hjälper inte

Jag menar verkligen inte att alla hundar måste vara elitlydnadsdrillade. Jag menar egentligen inte ens att hundar behöver tränas överhuvudtaget. Min poäng är att vi inte bör ha krav eller förväntningar av orealistisk karaktär på oskolade hundar. För de kommer göra mer som de själva hade tänkt sig än som vi vill. Livet kan funka ändå. Men om det inte gör det och vi vill ändra på saken, måste vi strukturera om vår väg mot målet. Prioritera annorlunda, skapa tid, hitta motivation. Vi kan inte inte träna i en kvart och göra typ nästan och kanske hälften av det hundinstruktören verkade säga och sen blänga på hunden för att den fortfarande tror att kom hiiiiit betyder gå långt utav bara helvete till vänster och sen snett mot horisonten.

Vem hajar inte

Jag älskar en privatträning som börjar med att en uppgiven husse/matte suckar han verkar liksom inte haja någonting med en lätt nickning mot hunden. En jycke som i sin tur kikar upp på sin husse/matte och verkar säga exakt samma sak tillbaka. För det är så fantastiskt roligt att spräcka bubblan och sedan stå och flabba åt det komiska i läget tillsammans. För det är ingen som inte förstår det fenomenalt urskojiga i det hela. Därifrån kan vi: 1) Skrota målbilden 2) Ringa in förutsättningarna 3) Måla upp en realistisk målbild 4) Ger oss själva de redskap vi behöver. Det kan handla om tid, kunskap, förmåga, motivation 5) Träna som satan eller halva satan och sen vara nöjda.

Hur gör man

Jag jobbade med ett ekipage nyligen. Och jag fick gärna dela med mig av deras story. De var nämligen helt förvirrade över att Buster inte alls fattade en mängd kommandon de hade läst om i en bok. Buster i sin tur verkade lite oklar kring vad fan det var för fel på hans nya ägare. Och där stod de, i en atmosfär av ömsesidig respekt, kärlek och vilja totalt smoggad av missförstånd och förvirring. Du menar att vi måste lära honom massa saker? Hur gör man det då? Den sista frågan var mitt startskott. Nu gällde det bara att entusiasmera sönder trion i hundträningens ädla konst. Ingen verkade direkt road. De ville ha hund. En vältränad hund som ”uppförde sig”. Men själv tränandet, det var inte av intresse.

Hur svårt kan det vara

Tonårsdottern satt i bilen med nyllet nerkört i mobilen. Hon hade trots denna sysselsättning sett och hört allt. Till slut stormade hon ut (jag tror hon hann öppna dörren) så vitalt att maskaran liksom fastnade i billacken på vägen. Hon stolpade fram till oss så hickan var ett faktum, för att stint berätta för sina föräldrar att de var totalt hjärndöda. När de förstått budskapet, vilket tog ett tag trots att Buster verkade hålla med henne, tog hon kopplet och gjorde allt jag sagt utan någon som helst tidigare övning. Hon morfade sig till någon form av klickerfantast inom loppet av en nanosekund medan hon vrålade hur svårt kan det vara!!! För henne var det inte svårt. För hon ville och hon kunde. Ibland vill man utan att kunna. Det går alltid att lösa. Men kan man, utan att vilja, eller vill man inte oavsett kunskap, då är läget lite klurigare.  Den egna motivationen behöver letas reda på. Det brukar också gå att lösa.

Buster var ”lagad”

Vissa har det enkelt. 14-åringen hade en inneboende förmåga ingen visste om. Skönt, suckade hussen till sin dotter, då har vi löst det, du lär honom massa saker, vi tittar på! Jag inflikade att lösningen skulle göra Buster lyhörd och styrbar i relation till tonårs-matten och inte nödvändigtvis till alla andra. Men det verkade ingen bry sig om ett smack. Buster var lagad och på den vägen var det. Mamman och pappan verkade förövrigt ha tappat talförmågan för detta var första gången på 1,5 år de sett sin dotters ansikte i mer än 15 sekunder. Så de började tro på gud mitt i allt. Och bulldoggens nya livssyfte skulle firas med hummer och sånt. Tonårs-matten verkade även ha ett freestyleprogram medfött för hon for tillbaka till bilen i en lindy hop-dans med en ytterst rytmisk bulldogg i släptåg. Jag ville plocka upp saxofonen och bjussa på händelsens soundtrack. Men…ähhh….hmmmm… njaaaaa….jag måste ha glömt det där nedrans blåsinstrumentet hemma.

… vad sjutton var min poäng. Jo ofta måste man matcha sina krav och förväntningar med sina förutsättningar och den verkliga energin och tiden nedlagd på hundens träning. Eller så är man en naturbegåvning. Funkar inte det kan man satsa på att föda fram en naturbegåvning. Det kan funka bra.

Peace out!

/Carro, Krutor och Koi