Hundar och diagnoser?

Med valpar är han för hård och seniorer förstår han sig inte på att respektera. Han vill egentligen passa in men allt blir bara fel när han försöker.

Kenai klarar inte av att åka varken buss eller tåg, då får han fullkomlig panik trots stegvisa träningsplaner, långsam tillvänjning eller alla mutor i världen. Men åka i en pytteliten vinglig båt ut på djupt vatten är inga problem. Hans beteende är sällan logiskt och framför allt, är det alltid totalt oförutsägbart.

Kenais dagliga rutiner

Han har ett väldigt fyrkantigt sätt. Han måste gå fyra varv i lägenheten innan man kan sätta på honom kopplet. Byter du plats på hans hundsäng så mycket som 20 centimeter så blir de omöjligt att sova. Varje morgon börjar han med att hoppa upp i sängen och ligger där ganska exakt 10 minuter, sedan byter han till soffan i ytterligare 10 precisa minuter och efter det är han redo att möta dagen.

Han skapar tydliga vanor som inte ens han själv kan ändra på. Ändrar du i den dagliga rutinen så blir allt kaos för honom. Klockan elva förväntar han sig sin morot och ger du honom en till på eftermiddagen så äter han den inte. Morötter kan man bara äta klockan elva.

Det är svårt att inte föra tankarna till att Kenai nog har en diagnos. Även om man inte ”får” säga att hundar har diagnoser så gör hans säregna beteende det svårt att inte tolka det som att de ligger en sådan här och stökar.

Misstanke om diagnos

Kenais uppväxt var mestadels kaos. I hans mörkbruna ögon kunde man se en vilsen och förvirrad själ. Vi stod som på varsin sida av en glasvägg, vi kunde inte nå varandra trots att vi var alldeles intill. Vi gjorde alla rätt, vi använde alla medel, all kunskap vi hade att tillgå. Men kalabaliken inom och runt honom var orubblig.

Kenai är inte den första hunden som korsat min väg där misstanke om diagnos funnits. Om vi leker med tanken att han faktiskt skulle ha det, så bör de aldrig bli en ursäkt för hans beteende, en undanflykt för att slippa ”träna” honom. Det är dock i allra högsta grad en förklaring.

Det kan istället vara ett hjälpmedel för att kunna hantera honom rätt, att förstå honom och fylla de behov han har. Behov som inte finns hos ”normala” hundar, där hjälpen ligger utanför träning eller disciplin. Bortom metoder och det kontroversiella. Där det krävs att ha både mag- och fingertoppskänsla.

Respekt för dessa hundar

Jag funderar mycket på dessa hundar, var de hamnar i samhället, om de får lov att ta plats. Om respekten och förståelsen för dem finns. Att försöka mota in dem samhällets led kommer aldrig gå och det blir faktiskt en omöjlig uppgift att ”fixa” dessa hundar så som man kanske tänker sig att en hund bör bete sig. De behöver inte mindre träning än en ”vanlig” hund. De är som sagt inte heller en fråga om att skylla på en eventuell diagnos, det är en fråga om att på riktigt acceptera dem och älska varenda del av dem. Även de oförståeliga, besvärliga och oföränderliga delarna.

Kenai har sakta växt in i sitt liv, ett liv där vi behöver tänka till före, på ett kanske extra ordinärt sätt. Där vi är oerhört uppmärksamma på hans små signaler om att ett kaos inom honom håller på byggas upp. Där vi inte tränar så mycket som vi skapar förutsättningar och bakdörrar för honom. Kenai får sin morot klockan elva varje förmiddag och vi kräver inte att han ska fungera. Vi är tacksamma för att när han gör det, och de tillfällen det blir ”tilt”, hjälper vi honom hitta punkten inom honom där lugnet finns.

Den här krönikan handlar inte om att rättfärdiga diagnoser på hundar. Den handlar om att rättfärdiga att det finns hundar, precis som människor, som inte passar in i normen och deras existensberättigande. EXAKT som de är utan att behövas tvingas till en omöjlig förändring för att passa vårt samhälle.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se