Hundägandet genom historien

Bekymrar du dig över om din omtanke om din hund blir till ett förmänskligande ifall du klär den i jacka? Eller fnyser du kanske åt sådant prat, i förvissning om att du själv känner din hund bäst och vet vad den mår bra av?

100 år tillbaka

Så kan tankarna fara hos hundägare i dag. Om vi däremot reser några hundra år bakåt i tiden kliade sig människor knappast i huvudet över sådant. Men även då behandlades hundar som människor, om än inte på sätt som vi skulle känna igen från i dag. Ännu fanns inte Adidas – eller Adidog.

– Människor har förmänskligat djur i alla tider, i alla kulturer. Men vår syn på vad både människa och djur är har skiftat. Alltså förändras hela tiden människors sätt att förmänskliga djur på, säger idéhistorikern Karin Dirke, som har intresserat sig för hur människor har tänkt om djur genom historien.

Ändrade synen på hund

Diskussioner om att behandla hundar som människor kan också spåras tillbaka i historien, om än inte lika långt. Karin har läst äldre handböcker om hur hundar bör tas om hand, för att få en bild av hur synen på hunden förändrats över tid. Och hon har funnit nästan hundra år gamla röster om att hunden inte ska behandlas som en människa.

– Redan i början av 1900-talet varnades det ofta för att göra hunden till något annat än vad den var, säger Karin.

Fast oron vädrades inte bara för hundens skull. Flera hundexperter menade att hunden är en självisk varelse som inte bryr sig om människan. Därför skulle en hund­ägare som behandlade sin hund som en människa, som en jämbördig, förlora kontrollen över den.

Hunden som vän

Hundar har i tusentals år hjälpt människor att jaga, valla får, hålla rent och vakta. Men de senaste hundra åren har vi människor skaffat hund som en vän.

Men syftet med att ha en hund var också ett helt annat då. Att handböckerna tipsade om hur man skulle styra hunden, snarare än om hur man skulle bli dess vän, beror förstås också på att vi levde andra liv än i dag.

– Böckerna tipsade om hur man kunde få hunden att utföra särskilda uppgifter, säger Karin.

Byrackor i Sverige

Jägare satt med bössan i ena handen och handboken i den andra, innan de tog med sig Puck ut i skogen för att spana och nosa efter älgar.

När vi i dag reser i andra länder kan vi förfäras över hur bryskt man ibland hanterar gatuhundar. Men forskning visar att spår av människors ovänskapliga förhållande till hunden kan följas långt tillbaka i tiden även här. För hundra­tals år sedan sparkade svenska bybor efter ”hundrackorna” och ”byrackorna”, så att de skulle lära sig veta hut.

Ända in i det tidiga 1900-talet sov många av Sveriges hundar i kyliga hundkojor, eller till och med på gatan. Att slå en hund som inte gjorde som ägaren beordrade var inget konstigt.

Som tur är har detta sätt att hantera hundar sakta avtagit. Det märks om vi vänder blicken mot dagens diskussioner om förmänskligande. När vi i dag talar om att inte behandla hunden som en människa, så är det för hundens skull, inte för vår egen.

– Det brukar sägas att det är okej att lägga en filt över hunden, så länge det görs för att hunden fryser snarare än för att man själv förknippar filten med något mysigt, säger Karin.

Hunden, en familjemedlem

Nästan alla dagens hundexperter utgår från att hunden bryr sig om sin hundägare. Samtidigt har synen på hundägaren skiftat från hur det var på tidigt 1900-tal. Man förväntas nu besvara hundens omtanke. Relationen ska bygga på en ömsesidig vänskap. Om hunden förr förväntades anpassa sig till oss så är det lite annorlunda i dag.

– I de nya handböckerna betonas hela tiden en anpassning till hundens sätt att vara, säger Karin.

Den nya synen på hunden hänger ihop med att dess plats i samhället har förändrats. Hundar har i tusentals år hjälpt människor att jaga, valla får, hålla rent och vakta hem. Men de senaste hundra åren har allt fler människor fått tid och pengar över till att skaffa hund enbart som en vän. Vovven har välkomnats in i villan och Volvon som en jämbördig familjemedlem. Detta har förstås märkts i hundbokshyllan.

– På 1970-talet började allt fler handböcker vända sig till människor som hade hund som sällskapsdjur, säger Karin.

Ökat ansvar för hundägare

Hundtränaren Eric Sandstedt skrev redan 1932 Jag och min hund: Sällskapshundens vård och dressyr. Men det skulle alltså dröja 40 år innan genren slog igenom på riktigt, för att sedan explodera på 1990-talet. Nya handböcker har fortsatt att radas upp i bokhandlarnas hyllor sedan dess.

Men nu handlar det inte längre bara om att vara sällskap, älska och vårda.

– I dag finns ett ökat ansvar för hundägare att underhålla, stimulera och göra saker tillsammans med sina hundar, säger Karin.

Vi umgås i dag med hundar på både historiskt nya och gamla sätt. En kanske leker med hunden genom att själv gå på alla fyra och nosa, en annan apporterar, en tredje myser med hunden i soffan. Alla tre förenas troligen av att de har tänkt över vad som gör hundens liv meningsfullt.

Samtidigt har hundägares ökade ansvar för hundens hälsa fört med sig att de på nya sätt bedömer varandras sätt att leva med hund. Frågor har väckts och diskuterats. Var kan vi, för hundens skull, finna gränsen mellan omtanke och förmänskligande, mellan hund och människa?

Fler än någonsin tidigare törstar efter kunskap om sådana frågor.

– Jag gissar att vi ännu inte har sett kulmen på mängden hundlitteratur, säger Karin.

Men samtidigt som vi får allt mer kunskap om vår bästa vän blir den för många svår att värdera och överblicka. Hur kan en ensam hundägare veta vem hon ska lyssna på när så många tycker så olika?

Karin tror att expertisen har mycket att lära oss. Men inför framtiden känner hon en viss oro för att läran om livet med hund helt lämnas över i experters händer. Om vi ägnar för mycket energi åt att följa de senaste trenderna riskerar vi att glömma bort hunden själv.

Ett sätt att lära känna sin hund ännu bättre kan vara att träffa andra som har hund och utbyta erfarenheter.

– Jag hoppas att ännu fler engagerar sig ideellt i hundföreningar, så att människor med hundintresse får tillfälle att träffas, säger Karin Dirke.