Huggorm och djävuls-Koi

Jag må vara biolog och djurvän och jag anser mig leva i harmoni med naturen. Allt och alla behövs. Alla tar och alla ger. Yada yada yada… m  e   n  !…. det här blev personligt. Så personligt. Man kan säga att jag och Koi vände på hälen, synkroniserade på ett sätt som balettakademin avundas. Och man kan säga att Krutor klarade sig fint tack vare det.

Tibetanska småhundar och möss

Och man kan säga att Sir Väs lärde sig ett och annat om skillnaden på tibetanska småhundar och möss. För jag råkade vråla något om den skillnaden i ett obefintligt ormöra samtidigt som jag nöp tag i hans haklapp, tryckte honom mot en trädstam och kallade honom för  idiot. Jättekonstigt. Och jättebryskt. Jag borde förhållit mig mer vuxen. Än sitter fjäll kvar i den tallbarken.

Jag vet inte ens om ormen från orten hörde allt. Inte på grund av hörselgrejen, mest på grund av Koi. För Koi skrek högre än jag. Könsord och saker om ormens mamma. Lite överdrivet kanske. Men enligt Koi är döden som konsekvens en litotes om man muckar med Krutor. I sådana här lägen är inte Koi den som ringer snuten, han är snuten, domstolen och bödeln på en gång och hans matte får ta konsekvenserna av den bristande impulskontrollen de verkligen inte har gemensamt i lägen ormar muckar med Krutor.

I vilket fall som helst.

Kastar inte pinnar

Under bråket skuffade vi Krutte bakom oss. Skuffade och skuffade. Man kan säga att han helst befinner sig där när det hettar till. Lite som ett överförtjust sladdbarn hängandes i kjoltygen på en rysk maffiafamilj. Så han stod han bakom oss och hötte med sin karamellfärgade håriga näve åt Sir Väs. Han vi gått hade han dragit in svansen och rusat efter, för utan nyckelben kan det vara komplicerat att klättra upp i träd, han vet det.

Mitt i ”bråket” slog det mig att man släcker inte eld med eld. Han väste och vi gormar och kastar pinnar. Seriöst! Mota bort mörker med ljus är lite mer poppis. Så jag växlade strategi och den vändningen kanske kom lite abrupt. Koi tittade på mig som om jag svalt en hel korv framför ögonen på honom utan att dela med mig, oförstående och besviken. Man kan bli det om ens matte, mitt i ett beundransvärt orm-träddunkande byter ”Om du eller din sort  så mycket som ser åt Krutors håll igen så kommer jag att…” mot ”Nå väl, vad det vilda livet kräver av dig är svårt för oss att förstå, låt oss skaka hand och gå åt varsitt…” (ps. det är supersvårt att skaka en orms hand, man får liksom klatscha dem lite i sidan istället).

Ormens obefintliga frisyr

Slutligen rättade jag ursäktande till ormens obefintliga frisyr innan jag släppte iväg honom. Mitt dåliga samvete fick mig att vinka lite hastigt innan Koi slog ner min hand samtidigt som ormen speedade iväg i en hastighet bara riktigt hala sälar i vattenrutschkanor jagade av hajar borde kunna uppbringa.

Sen gick vi hem.

Och nu vet jag inte hur vi ska hantera resterna av detta. Jag tycker att det slutade bra och Krutor är okej, men Koi… han tycker att vi borde ha pop-nitat ormen i ögonen. Vanligtvis tar vi en promenad och reder ut våra olikheter, men det vill jag inte, för det kan mycket väl lura en fullskalig jävla armé av skitarga huggormar i våra skogar och jag äger inget pop-nit-verktyg. Kanske grannen har ett…han som helt och hållet skulle förstå om jag förklarade mitt tänka bruk. Han har säkert ett.

På återseende/

Carro, Krutor och Koi

(En vecka senare blev Storm biten av en huggorm…så mitt tips är: kasta inte pinnar på huggormar som väser åt era hundar för deras bröder kan ligga i bakhåll i en vecka för att hämnas, som sagt, som en jävla kickers.)

Vill du veta vad du gör om din hund blir huggormsbiten? Läs då detta.

Om din hund blir huggormsbiten