Härmapor och grävlådor

Stolthet borde infinna sig. Men lagom stolt är man när man röjer runt i trädgårdslandet med vårsolen i nacken och fågelkvitter i öronen för att i nästa stund få en jordkoka rakt i öronkvittret. Vid sidan om gör nämligen jycken samma sak som du. Fast på sitt sätt. Typ med klor och 40 kilo muskler. Så till den milda hjälpsamma grad att gräsmattan liksom flyger i tovor mot horisonten.

Ett halvhjärtat självmordsförsök

Om man irriterat väser ”Vaaad fan gör du???!!” möts man av ett stort och gediget hundflin fullt av belåtenhet och iver ”varsågod matte, varsågod!!”. Om man kastar en näve löv på honom i ett lamt bestraffande syfte så hugger han dem i luften och drar en repa, så resten av gräsmattan flyger i sidled á la trasmatta.

Och om man irriterat försöker jaga väck honom skäller han i pur förtjusning över jaktleken, fintar en för att avslutningsvis försöka fälla ett litet litet träd som råkar vara en fjolårsplanterad magnolia. Och om irritationen då börjar pysa ut ur mattes öron, så där så på matadoren i Ferdinand då går han och kissar ner en krusbärsbuske i stressdämpande syfte och äter sedan upp ett par ekollon i ett halvhjärtat självmordsförsök.

(Ekollon är giftiga för hundar.)

Innerst inne

Innerst inne vet han, att hon snart inte orkar med kulturkrocken mer och då tar hon fram ett märgben och köper sig fri. Köper fri tid. Innerst inne vet han att hon älskar varje upptåg han tar sig för. Oavsett bekymmersrynkan mellan ögonen  och vare sig gräsmattan ligger där den ska eller ej.  För han är så förbannat söt när han lemlästar allt i sin väg med bulldozerförmåga få hundar besitter. Innerst inne vet hon att hon också tycker det. Innerst inne.

Hjälper bara till

Sen är det inte ur intet han ”hjälper till”. Han gör bara som hon gör. Och denna soliga vårdag är en gräva i trädgården dag, så låt oss då göra just det visslar han (med en magnoliabuske i mungipan) och krafsar hjälpsamt vidare bakom husknuten så det blir en överraskning matte kan glädjas åt efter lunch.

Grävlåda är en bra låda

Nej detta är inte alls en egenupplevd anekdot. Nej det handlar inte om Koi eller helgen. Men hursomhelst så belyser han ett problem många med hjälpsamma grävmaskiner till pälsbollar har. Det kan vara lite olika roligt beroende på vilken typ av tomt och trädgårdsambition man har.  Har man en grävmotiverad hundsambo kan man ofta lösa det genom att införa en tillåten grävplats.

Som en grävlåda typ. Att gräva är nämligen ett beteendebehov hos hundar. De diggar att digga. Att gräva upp och gräva ner. Och när vi börjar kratta och gräva får de feeling. Vissa understimulerade hundar kan inte tänka på annat än att gräva, jättedjupt, hela tiden. Men de behöver gå en promenad eller kanske fem och ta ett spår, eller kanske fem. Men vanliga hundar, som är balanserade, de kan ändå vilja gräva, för det är störtskönt. Så en bra lösning är att tillåta det. På given plats.

Förebygg

Rikta in hunden på lådan när gräv-andan faller på. Gräv ner hundskatter (typ märgbenet) och låt jycken gräva upp. Förebygg problemet genom att se till att det lönar sig att krafsa runt på rätt ställe. Gör den stor nog. Hunden vill kunna stå i lådan och sprätta som en påtänd höna utan att slå i klorna i lådkanterna. För sådana är hundar.

Kittel i tassarna

Om jycken redan gjort hål i tomten, lägg för något så det inte syns eller går att komma åt. Åsynen av jord får det nämligen att kittla asmycket i tassarna. Man bara måste klösa sig ner till moränen och tillbaka. Speciellt om man är en jack russell för de verkar uppskattar morän. Är jycken där och bökar, led han till grävlådan, repetera och omöjliggör allt annat. Då brukar det släppa med tiden.

Själslig jordfräs

Allt bannande däremot, allt jagande, vattenkastande och ”vad faaan!?!” är rent kontraproduktivt då det blir en ond cirkel av negativ uppmärksamhet som är askul om man har fyra ben och är snabbare än matte. Beteendet befästs istället och plötsligt ser tomten ut som ett aktiverat minfält. För är man rent själsligt en jordfräs i första hand och en helt vanlig hund i andra hand så kan det vara oerhört svårt att inte skapa potatisland av nästintill vadsomhelst. Då kanske man måste ha lina på sig när man är på tomten vårtid, så man liksom kan få hjälp att hejda sig själv. Så matte hinner belöna när man typ bara äääärrrrr och inte försöker ta sig till Kina. Vissa hundar behöver den hjälpen. Typ jordfräshundar. Koi är inte en sådan hund. Han är bara hjälpsam. Och hiskligt söt. Jag ville ändå ha ett potatisland. Så det så.