Gollum och sagoväsen – Hantera resursaggression

Men vi kan inte ha det så. Tänk om han får tag i något han klassar som skatt och jag anser farligt. Jag måste kunna ta saker ifrån honom, i fall att. Jag vill kunna det, utan att dissa eller köra över hans integritet. För jag gillar inte sånt. Oss emellan, mig och hunden, vill jag inte att det handlar om att jag tar ifrån, snarare att vi delar. För tillsammans är trevligare.

JAG GILLAR RESURSAGGRESSION

Den där resursaggressionen. Jag gillar den. När en hund lyfter på läppen, visar en tand eller två och mullrar lite svagt i svalget. Det kan tyda på osäkerhet, eller rädsla. Men vid resursaggressionens mildare grad finns det trygghet med i bilden. Att inte backa, att våga stå kvar och hävda sin sak, försvara sitt intresse det kräver mod. Och jag diggar mod. Morret är bara ett sätt att säga – håll dig borta! Det krävs tillit att våga be någon man tycker om, att samtidigt gå, ett tag, för man vill vara själv. Alla behöver vi få vara ifred ibland. Speciellt när man umgås med sina skatter.

FÖRÄNDRAD KÄNSLA, ANNAT FÖRHÅLLNINGSSÄTT

En del raser har mer vakt än andra. Och det är individuellt, vad en hund anser värdefullt nog att lyfta på läppen för. Sen handlar det om relation. Vissa litar man på med sina skatter mer eller mindre. Det två sistnämnda tingen kan vi påverka. Vi kan se till att skatter finns i överflöd. Vi kan se till att hunden har och får många tuggben ofta. För att dämpa försvarsbehovet. Sen kan vi ta oss tid att jobba på tilliten. I all resursaggression, i allt vaktande, finns lite rädsla. Rädsla för att bli av med sin skatt. Vi bör inte fokusera så mycket på morrandet eller skatten. Utan den där lilla rädslan. Det finns en farhåga och förvänta i att bli av med något. Vi kan vända på den smeten. Hur? Jo om vi gör motsatsen till det förväntade, vad händer då med känslan? Om vi ger, istället för att ta. Om vi tillför mer av det hunden är rädd att bli av med. Då vänds förväntan från ”ta inte min grej” till ”kul att du kom, ge mig en till”. Rädslan avtar, aggressionen som uttrycker den försvinner. Ändrar vi känslan, ändrar vi hundens förvänta och då ändrar vi beteendet. Simple as that!

I PRAKTIKEN

Så rent konkret. Hunden morrar över tuggben, passera utan att notera hunden, kasta dit en korvsnutt och gå vidare (Nej du behöver inte vara rädd för att du belönar morrandet, du vänder en känsla, just trust me!). Repetera tills du har en förväntansfull blick på dig när du dyker upp. Nu går vi vidare, kasta inte korven utan sätt dig på huk (en bit bort), bortvänd kropp och blick, lägg dit ett till tuggben minst lika smarrigt som det hunden har, gärna smarrigare. Repetera. Repetera tills hunden är trygg i din närvaro. Gå inte vidare innan dess. Nästa steg kan vara att ta i hundens tuggben samtidigt som du lägger till ett extra, och obs! släpp hundens tuggben. I detta skede ger vi bara, vi tar aldrig. Repetera. Nästa gång ta i hundens ben men lägger dit två likvärdiga, men ta benet hunden hade när du kom.

Ja ni hajar grejen för ni föddes inte igår och är ni mot all förmodan är 1 dag gammal och kan läsa är ni superintelligenta och har redan hajat grejen för länge sen. Det handlar om att jobba med de vågskålar hunden har i huvudet. Så jycken värderar din närvaro kring resurser som oladdad som sämst, givande som bäst.

OCH SEN BLÖDER DU…

Det enda du absolut inte ska göra kring ”Gollum vaktar ringen tendenser” hos din hund är att spela viktigpetter allan ballan och gå in med all pondus du kan uppbringa och bara roffa åt dig skatten för att du som flockledare minsann ska kunna göra så. För inombords himlar hundar med ögonen likt nypiercade tonåringar med för mycket eyeliner och svart nagellack åt sånt trams och sen planerar de små, små hämndaktioner typ som att rulla sig i vildsvinsbajs as mycket. Och det är om du har tur. Har du otur blir de skitsura, förväntan på att du ska sno allt av vikt ökar. Rädslan ökar. Aggressionen ökar. Och sen blöder du. Kanske bara lite om du har tur. Eller mycket. Hur eller hur är det ditt fel. Du har bara varit ett klantarsel. Och alla är vi det ibland. Det är okej. Men det är inte hundens fel.

MAGISKT SAGOVÄSEN

Hunden som bad mig att sakta backa bort från den slemmiga aktiveringsleksaken med en trafikpolis allvarliga min kantad av kärlek är min vän. En sån där ljuvlig vän man inte vill vara utan. Han är fin. Magisk som ett sagoväsen till och med. Han är mångdimensionell. Så oerhört snäll och tillgänglig i många lägen. Så mycket hjärta. Ibland, väldigt sällan, tänder han till. Då ler jag. För jag älskar att han vågar det. Sen kastar jag lite godis på honom. Då ler han. Sen delar vi på skatterna. Och han får behålla dem han gillar bäst. Och jag får ta de jag är rädd att han ska skada sig på. Sen går vi en promenad. Ibland två. Direkt efter varandra så det egentligen bara är en lång. Men vi kallar det för två. För sådana är vi. Ibland.

Peace out!/

Carro, Krutor och Koi