Experten: Risker med avledning

En avledning innebär att hundens fokus skiftas från ett stimuli till ett annat. Hunden som skäller när det plingar på dörren och möts av ett godisregn, jycken som biter i byxbenet och får en leksak i utbyte, vovven som drar i kopplet och lockas in till sidan för att få en godbit. Japp, det kan fungera, för stunden. Men att fastna i ett avledande mönster kan resultera i att oönskade beteenden eller beteendekedjor faktiskt förstärks.

Hunden som biter i byxbenet och får en leksak kan mycket väl fortsätta bita i kopplet för att få sin leksak. En direkt association har bildats. Kanske övergår hunden till att bita i byxbenet och sedan upphöra – om du då tar fram leksaken för att belöna upphörandet lärs istället en beteendekedja in. Jycken biter i byxbenet, upphör och får lek. Läget är inte löst.

Detsamma gäller jycken som drar i kopplet, svänger in till sidan, tar kontakt, får en godis och guess what?, drar igen. Som hundägare behöver man tänka längre, ta hjälp när det behövs och orka träna sin hund långsiktigt. Snabba lösningar på problem är sällan hållbara.

En avledning kan vara ett första steg. Men det bör finnas fler steg därefter om målet är en hund med förståelse för vad som förväntas av hen. Det är stor skillnad på belöningsbaserad träning, med tydliga kriterier, en målbild, en utstakad väg dit och avledningar. En byteshandel kommer exempelvis inte lösa läget med en hund som vaktar resurser, förr eller senare får jycken tag på något som inte går att toppa. Det är svårt att hala fram något av högre värde än en död skata vovven funnit på promenaden. Då avledningar innebär en muta (du visar vad du tänker ge jycken i utbyte mot motprestation) tappar metoden kraft när två motivationskrafter krockar. Tuggbenet eller torrfoderkulan, den döda fågeln kontra en korvbit. Hunden väger för- och nackdelar mellan alternativen.

Men en avledning kan vara steg ett. Ponera att hunden har ett tuggben, du visar en godis, jycken släpper benet (än så länge avleds hunden genom byteshandel), om du samtidigt som hunden släpper säger ”loss” och sedan avancerar, råder något helt annat. Träning! Efter några repetitioner tidigarelägger du signalen ”loss” och när hunden släpper sin skatt levereras belöningen i efterhand. Det är den stora skillnaden. Ett beteende tränas in, sätts på signal och belönas därefter. Det är samspel som förstärker hundens förmåga att agera önskvärt oavsett vetskap och värdering av belöningen. Det är hållbart.

I situationer där hundars känslor svämmar över, som vid utfall i koppel, kan det vara lockade att trycka en mjukosttub framför nosen på en reaktiv jycke. Dock får hunden inte lära sig vad som önskas vid ett möte. Känslorna har bara täppts till av en distraktion. Hunden håller igen medan hen slickar ost men slår över i reaktivitet i överrumplade lägen eller när mötet kommer närmare. Många hundar kan hålla igen ett tag, men när motivationen för utfallen ökar (då orsaken inte är löst) kommer mjukosten bli verkningslös. Man kan till och med få en hund som stressas av tuben, då den blivit en förgiftad signal associerad till jobbiga möten. Om man dessutom tar fram tuben när hunden kokar över och när hunden gör rätt, så blir det svårt för jycken att förstå vad som ger vilken konsekvens. Det är förvirrande.

En avledning kan vara ett temporärt sätt att undvika kaos men är inte en långsiktigt beteendeförändring. Att mata en hund med godis som distraktion medan klorna klipps är absolut trevligare än att hålla fast och klippa en rädd hund. Men samtidigt skulle distraktionen inte behövas om förberedande hanteringsträning gjorts på ett korrekt sätt. Det är ännu snällare.

Att vilja avleda kan komma ur frustration av att inte veta hur ett läge bör lösas. En ”quick fix” är dock inte svaret. Istället bör man söka orsaksförklaringar bakom hundens agerande och lösa dem samtidigt som hunden tränas i önskvärda strategier. En välrenommerad hundpsykolog med etiska och vetenskapliga metoder som arbetssätt är rätt person att hjälpa dig utreda hundens agerande och ge dig långsiktiga lösningar. Inte Google eller tips från någon Facebook-grupp. Om man inte vet hur en situation med en jycke bör hanteras är det dessutom vanligt att man blir inkonsekvent. Man testar sig fram, hör sig för, provar olika från gång till gång. Något som kan förvirra en hund som redan är vilsen, kanske stressad. Ett konsekvent agerande innebär inte att du blir hård och sträng, snarare förutsägbar i ditt förhållningssätt, tydlig med vad du vill genom att guida och visa, belöna och på så vis informera hunden om vad som önskas. Allt bör göras med ett lågt affektivt bemötande vilket innebär att du håller dig lugn, har förståelse för hunden, undviker att konfrontera eller bidra med stress. Det blir tryggt.

Troligtvis kommer hundpsykologens råd delvis handla om att anpassa omständigheterna snarare än att avleda. Det ger nämligen hunden förutsättningar för självkontroll som sedan kan belönas och förstärkas. Riggad träning där hunden får möjlighet att om och om igen öva på rätt beteenden tar er framåt. Det är både rättvist, snällt och hållbart.