Experten: Få en inkallning som fungerar i alla lägen

Storm. Han med flinet och den busiga blicken. Han med den kaxiga traven och det goda hjärtat. Han som inte kan sluta tänka på grisar och älgar och som växte om sin far vid sju månaders ålder. Den kritvita och stora stormen. Han är den enda jag känner som kan se mallig och mild ut på samma gång. Han. Det knakar ljudligt under kängorna, det är januari och skaren bär mig inte vilket gör oss hörbara på långt håll. Det är okej, viltet ska ha försprång idag. Vi ska inte jaga, vi ska träna inkallning. Målbilden är att Storm ska kunna avbryta jakt på given signal. Det är inte lätt. Därför är det en intressant målbild att jobba mot. Och självklart är den nåbar. Mer eller mindre tänker jag. Samma inlärningsprinciper är fullt användbara vid all inkallningsträning. Men att bryta en urinstinkt, en jakt, det är svårare än allt. Det kräver ett smart träningsupplägg.

Belöna inkallning

Grundträningen sitter, han vet att visslingen betyder: avbryt det du gör, kom till mig, sätt dig, låt mig ta i ditt halsband och invänta frisignal. Signalen är betingad i mängder. Som vi visslat och belönat, överallt, titt som tätt. Han har en positiv förväntan på kommandot. Han vet att det betyder närhet, godsaker, lek och kalas. Så vi är alltså i befästelse-fasen i inlärningsstegen. Fasen som gör att en inkallning blir hållbar i det kontext man önskar.

Det gäller att ha koll på vad mål-miljön innebär för hunden. Är målet att hunden ska lyssna i hundrastgården, i parken, elljusspåret, på ängar, i jaktmarker eller i samtliga miljöer? Lista de troliga störningarna din hund kommer möta och behöva avböja i er mål-miljö. Vad bidrar lockelserna med för känslor hos hunden? Kan du erbjuda något liknande som belöning? Kommer det finnas joggare som distraherar, barn som leker, andra hundar, katter eller harar, så behöver vi träna mot sådana störningarna för att ge jycken möjlighet att vara lyhörd kring dem. Och erbjuda belöningar av liknande värde så att det är värt att välja dig.

Hundens förmåga att lyssna

Samspeltheten kring störningar kommer verkligen inte per automatik bara för att hunden i ett annat sammanhang förstår innebörden av visslingen. Verkligen inte. Det är en träningsfråga. Du behöver öva inkallning mot lockelser i rörelse, spännande ljud och dofter, kvittrande röster eller skuttande vilt. Sparka iväg en fotboll och kalla in, kasta en stenbumling i ett snår och kalla in, låt jycken stå nos mot nos med en hundkompis och kalla in, be några barn locka och kalla in.

Först när du övat upp hundens förmåga att lystra även när endorfiner och adrenalin pumpar genom kroppen kommer han kunna samspel med dig i skarpa lägen. Först då. Om du inte gjort det jobbet är det verkligen inte trots som är orsaken bakom hundens ”olydnad”. Verkligen inte. Snarare resultatet av dålig träning. Krasst. Sant.

Lägg till störningar

I den här inlärningsfasen lägger jag systematiskt till störningar. Lockelser som gör att hunden tappar fokus. För att sedan kunna återfinna den och belönas för det. Jag riggar situationer där hunden får öva upp viljan att lystra trots allt. För bäst effekt tränar jag med förstklassiga belöningarna i fickan. Jag snålar med supersnasket till vardags, håller på julbonusen och jackpottarna.

Jag har en kamptrasa i ryggfickan (gärna päls från det viltet hunden ska präglas på – gäller jakthund) och en påse dregel-gott-snask i innerfickan som bara används vid träning mot hundens svåraste störningsmoment. I dag är lockelsen vilt. I Storms fall vill jag aldrig förbjuda störningen, bara bryta för att åter ge tillgång. I vårt fall är det möjlig, lämpligt, till och med nödvändigt. Om jag vågar ge hunden tillåtelse att ge sig hän det som lockar och använda det som en belöning säkerställer jag hög pålitlighet på inkallning. Det kallas för premacks-principen och innebär att hundföraren kan äga störningarna på ett klokt sätt.

Använd hundens egen drift

Vi behöver inte slåss mot det som distraherar hunden. Vi kan istället använda hundens egen drift och njutning som belöning. Konceptet gör hundar inkallningsbara runt rejäla störningar. Mitt i hundlek, kring doftfläckar och lekande barn… till och med bland vilt. Om jag istället hade bannat intresset för vilt hade jag riskerat sämre jaktlust, ytterst oönskat i en jakthund tänker jag.

I andra fall kan det handla om att springa fram till andra hundar, bannar vi det riskerar vi att få hundar som skyr andra hundar med utfall som eventuell konsekvens. Man kan träna smartare än hårda tag och därmed utan risk för negativa bieffekter. Man kan väcka konkurrerande motivationskraften lite lagom och nöta samspel, om och om igen. Tills hunden även vill det vi vill. Man kan det. Om man är lite smart. Finurlig och kreativ.

Låter honom spåra

Jag och Storm lämnar den snötäckta åkern och ger oss in bland tallarna, hans iver stiger när nosen insuper viltdofterna som vindlar mellan snår och granstammar. Han letar snabbt upp färska spår efter vildsvin. När nosen når jorden vildsvinens trynen vänt upp från under snön släpper jag ut tio meter lina och låter honom spåra. Jag hindrar honom från att rusa iväg genom att hålla emot i ett jämt tryck, en för hög hastighet eggar bara upp lusten att förfölja.

I dag vill jag ha den motivationskraften under kontroll. Han är stark som en oxe, det är en bra sak. Efter ett tag stoppar jag honom, leder honom av spåret för att förenkla (avstånd från lockelsen dämpar drivkraften emot den) och visslar sen. Han vänder upp mot mig, en snabbt notis, en frågande blick. Intentionen, kontakten ger honom utdelning direkt, torkat älgkött och sen får han frikommando att fortsätta med det han älskar.

Färskt vilt

Jag släpper iväg honom på spåret igen. I det här skedet kräver jag alltså inte att han ska springa hela vägen in, sitta yada yada yada, inte än. För om vi belönar små delsteg ökar vi motivationen till samspel som krävs för att nå målet. Och även om han kan proceduren hemma på tomten, ute på åkrarna och på träningsplan så har jag bytt miljö idag.

Jag har lagt till den största störningen av alla, färskt vilt. Av den orsaken sänker jag kriterierna för belöning ett tag. En sak i taget. Generositeten i att släppa honom vidare på spåret för en mindre prestation ökar hans vilja att komma nästa gång jag visslar eftersom jag visar att jag inte tänker ta spåruppgiften ifrån honom.

Fåtal energifulla repetitioner

Vi repeterar så att han verkligen tror mig. Varje gång kommer han närmare, gladare, stoltare och med mer kraft. Han gillar torkat älgkött, rådjurshjärta och lever, det gör han, men inte lika mycket som han älskar att spåra. Och en älg kan jag aldrig konkurrera mot, det vet jag. Så vi kompromissar. Han ger mig vad jag vill och jag ger honom vad han vill. Precis som vid all hundträning så satsar vi på ett fåtal energifulla, roliga repetitioner varje dag. Det ger mycket bättre effekt än långa tradiga, tragglande träningspass sällan.

Jag är riktigt nöjd med hans prestation och vi rundar av. Jag går nära inpå honom medan han spårar, tar i selen och klappar om, berömmer. Vi sätter oss i spåret, kelar och tar det lugnt. Pratar lite om grisarna vi förföljer, funderar på om de är dem han och husse kommer möta i höst. Kanske kommer jag få skjuta en av dem för honom en vacker dag. Kanske. Vem vet. Vi drömmer lite om det. Eller det är nog mest jag som drömmer om det. Jag visslar inte för att avbryta spårningen, verkligen inte. Jag vill inte koppla samman min vissling med avslutet. Istället leder jag honom av spåret, kopplar om till koppel, säger ”avbryt” och strosar den nyplogade grusvägen hem.

Underbar final

Men…jag är inte riktigt färdiga… jag har förberett ett avslut. På ängen utanför mitt har det inte gått vilt på länge, snön ligger orörd (det vill säga störningsmomentet är alltså mindre). Där är det lätt för honom att lyckas, speciellt då vi nyligen övat i en svårare miljö. Lite som att öva skytte på 40 meters håll från måltavlan, nöta tills man fixar det och sen ställa sig på 20 meters håll. Lätt som en plätt. Den triumferande känslan, high-five-feelingen, den vill jag ge honom som avslut. Därför har jag lagt ett spår tvärs över fältet, en vildsvinsklöv är släpad och slutligen knuten i ett träd en bit in i skogen på andra sidan.

Linan åker på och jag låter honom korsa spåret, han tar det direkt och tågar nöjt iväg över skaren. När han kommit ett par meter in i skogen stegar jag fram på linan med händerna så att jag kommer närmare honom (avståndet mellan hund och förare påverkar svårighetsgraden och nu vill jag ha den låg). Jag visslar och han vänder om som en konståkare på nyspolad is, jag tömmer fickorna på snask och så fort nosen åter pekar mot spårslutet får han frikommando och fortsätter sin spårning. Kort därefter står han vid sin efterlängtade klöv och gnager. Underbar final, vi avslutar på topp. Han kommer minnas det till nästa gång tänker jag. Det är en bra sak.

Var rädd om signalen

När jag tragglat mig igenom befästelse-fasen är det dags att testa inkallningen i skarpa lägen. För Storms del får husse med bössan som vet var älgarna bor, han som förstår allt det viktiga, stå för den biten. I de skarpa lägena de kommer erfara kommer Storm verkligen befäster förmågan vi i ovanstående scenario bara grundat. Men utan grunden har man inget att stå på.

Grunden är viktig, och därför är jag efter att hunna-jobbet är gjort och inkallningen funkar, rädd om signalen, visslingen. Som om jag bar ett spädbarn över ett nybonat golv rädd om den. Jag visslar den inte till vardags. Jag låter ingen annan använda den som inte förstår sig på den hundindividens träningsprogression eller hundars inlärningspsykologi. Exempelvis vill jag åtta gånger av tio att visslingen leder till fortsatt arbete, fortsatt lek, fortsatt frihet… några få gånger innebär den koppel och avslut men aldrig i omvänd ordning. Aldrig. Sånt måste man förstå. Annars är det som att kasta timmar av träning rätt ner i den djupaste av sjöar.

Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images.
Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör.
www.carolinealupo.se