Det första akuta veterinärbesöket kan komma fortare än man önskar

Janne är knappt tio veckor när en mjölktand spricker medan han har dragkamp med sonen. Det är en av hörntänderna i överkäken och efter en massa googlande inser vi att det kan komma att krävas en operation för att inte den underliggande tanden ska skadas. Vi får tid hos en djurtandläkare på djursjukhuset som konstaterar att jo, så är det.

Inte bita!

Men man vill inte gärna söva hundar under tolv veckor, så vi får lov att badda tanden med en speciell bakteriedödande gel fram till att han hunnit växa till sig lite. Och så får han inte bita i saker. Vad sa hon? Inte bita i saker??? Janne ÄLSKAR att bita i saker. Han bits mest hela tiden. Gärna i oss också. Det här blir början på en lång, tålamodsprövande tid för alla inblandade.

Dags för operation

När vi äntligen närmar oss operationsdatum har Janne börjat dricka väldigt mycket vatten. Och ser inte tandköttet väl rött ut? Tänk om han har njurproblem nu också? Morgonen före operation tar jag en rendiskad behållare och följer med ut i trädgården för att ta urinprov. Tack och lov att han fortfarande alltid kissar på samma ställe i rabatten. Väl inne på sjukhuset får vi veta att urinprov och blodprov kostar 4 500 kronor extra. Men de måste ta proverna för att veta om de kan operera.

Dyr i veterinärdrift

Att ha hund är att frivilligt gräva hål i familjeekonomin. Här finns inga uppsidor alls att vänta. På kärlekskontot står det som tur är desto bättre till. Janne må vara dyr i veterinärdrift, ska det visa sig, men maken till kärleksfull hund får man leta efter. Janne tas in på ett rum och jag får gå iväg. Någon timma senare får jag veta att proverna såg ok ut, nu blir det operation. Och senare på eftermiddagen kommer han hem. Groggy, men allt har gått bra. Nu väntar ytterligare två–tre bitfria veckor i kalendern. Det är tufft, men det går. Valpars tandkött läker i rekordfart får vi veta och när vi kommer in på återkontroll ser det fint ut.

Ett till veterinärbesök

”Vi måste plocka fallfrukt i trädgården”, manar jag på maken. ”Janne får inte äta plommon!”, inskärper jag. ”Jaja”, suckar han och tycker som vanligt att jag är för ”på”. Tills han ringer något stressad och berättar att Janne ätit så många plommon att han fått diarré och dessutom kräks. Han måste till veterinären. NU! Tre tusen kronor senare har maken lärt sig att hundar inte ska äta plommon. Att kärnorna innehåller gift och att de dessutom kan riva i tarmarna. Janne får kräkmedel och sedan mår i alla fall han bra igen.

… och ytterligare ett

Efter morgonpromenaden åker en tampong med ur jackfickan när jag ska ta upp nyckeln och låsa upp ytterdörren. Men vart tog den vägen??? Jag måste rusa iväg till jobbet och sms:ar den sovande maken att han måste ha koll på Janne under dagen eftersom han kanske svalt en tampong. På tunnelbanan slår det mig att om Janne lyckats bita i plasten som omger tampongen så kan den svälla upp i magsäcken alternativt tarmen. Jag väcker maken och säger att det är nog bäst att du ringer veterinären bums. Kom direkt, blir svaret. Kräkmedel omgång två sätts in och snart åker tampongen upp – delvis uppsvälld. Tre tusen kronor senare känner jag ett enda stort hurra. Herre jösses, vad hade hänt om vi väntat? Operation igen?

——————————————-

Försäkra!

Veterinärvård kan alltså snabbt blir dyrt kan vi läsa här ovan. Skaffa därför alltid en försäkring! Och den ska gälla från den dag valpen kommer hem!